Höstlistan!

Om någon säger att jag ska stjäla nått, stjäl jag det. Eller, den här skulle jag stjäla oberoende. Eller, vad som helst stjäl jag inte. Eller, jag har egentligen inte för vana att stjäla. Den här är knyckt av den bästa Nina jag känner.

Mina tre bästa hösttips (till mig själv):

1. ha roligt och inte oroa. Höra av mig till människor av varierande slag, för att jag vill höra av mig och inte generellt tänka att det finns något som är för mycket/ofta.

2. använda gummistövlar när det regnar, inte glömma paraplyet, använda cykellampa. Ha yllesockor så ofta som möjligt.

3. äta varm mat, koka grytor och soppor.

Och en fjärde, använd sjal. På olika sätt.
Den här hittade jag och stal jag via/av Liisa:

Det här ser jag mest fram emot i höst:

Att åka till Göteborg, hänga med vänner, testa nya saker, utmana mig själv, på riktigt börja med nya forskningsprojektet, fortsätta känna att jag lever, skrivtisdagar,  niamåndagar, ölfredagar och allt däremellan. 

Om du skulle förändra en sak i ditt liv under hösten, vad skulle det vara?

Jag skulle göra ungefär samma sak som Nina, gå lite fler långpromenader och samtidigt lyssna ikapp mig på podcastar.

Det här vill jag läsa i höst:

Allt, allt, allt. Eller, jag vill läsa helt enkelt. Det har varit lite skralt på senaste tiden.

Det här bävar jag för i höst:

Att jag inte ska få en ordentlig start på etnografiska fältarbetet.

Vilka inköp behöver du göra inför hösten?

En lång, svart, mjuk tröja. Som inte sticks. Eller jag behöver kanske inte, men jag vill ha. En skruvmejsel så att jag äntligen vet om det går att reparera min söndriga dator.

Det här lyssnar jag på i höst: 

Morgonpasset i P3, Värvet, Sommarprat i P1, bra musik, live musik.

Tycker du också att ordet "höst" börjar förlora sin betydelse nu när du har läst det så många gånger? 

Nä. Inte det minsta. Höst är fortfarande fint.

onsdagsschema

Idag är dagen då jag inte bara satte hudkräm på tandborsten, utan också ska träffas vid en fontän och sedan spela biljard (första gången i mitt liv, typ).

Innan det, storstädning av varje mapp, papper, epost och pryl i arbetsrummet.

Om exakt en månad

Antagligen den häftigaste följden av att jag skrev en doktorsavhandling.

Och jag älskar Göteborg. Och jag som aldrig varit till bokmässan. Och jag som varit på väg men den gången råkade dubbelboka och åka till Tyskland istället. Och så mycket saker att jag inte vet vad jag ska skriva.

oproportionerligt

Jag blev oproportionerligt glad av att ta bilen till jobbet lite över tio och hitta en parkeringsplats. Nu gäller det bara att minnas att inte gå hem.

och veckoslutet, två tummar upp

Den här veckan, en high-five på den.

Alltså den här veckan. Oj.

Av andra lär man sig en hel del om sig själv. På något sätt se hur man flyter ihop med andra människor, skvalpar längre bort från människor, förändras men är precis den samma. Och det handlar väl mest om ett tidsperspektiv. Om femton år. Och femton år sedan jag första gången flyttade till Åbo för att studera. Satt i Humanisticums kafferum i en stol som jag sjönk ner i, väntade på min tur att bli intervjuad för ett inträdesprov. Hur jag träffade henne som var nära mig i efternamnsalfabetet. Och sedan började vi båda studera. Blev vänner. I år hade vi inte setts på två år tills hon hälsade på. Den här veckan. Få veta om missförstånd som jag varit ovetandes om. Hur mitt paket räddade efter fyra månader, som jag inte hade någon aning om. Och jag fick en guldig skumpa och en kylskåpsmagnet som är så rätt, så beskrivande och så fel.

Kylskåpsmagnet av Nina Hemingsson.

Och hur jag nostalgiskt gått i Åbo den här veckan, fast jag aldrig flyttat bort. Inse att platser som för mig är Åbo inte var Åbo för någon annan. Att mitt sommaråbo aldrig upplevts av den andra. Att man är så olika. Att staden kan betyda så olika. Hur självklart det är att jag vill bo kvar här.

För att inte tala om att skriva ironiska dikter om hemmafruar, vara rädd för att någon ska rusa ut från festsalen medan jag läste dem, inte kunna vara annat än ironisk också om jag inte vill såra. Men det gick bra. Satt (förhoppningsvis) diskret framför publiken och skrev ett textmeddelande om att jag blir sen. Få en blomma av arrangörerna, gå till Fontti med en röd blomma i handen och känna att det här är verkligen inte ultimata sättet att stiga in genom dörren. Men ändå skratta, vara avslappnad, prata allvar, bli väldigt chockad och bokstavligen göra fler (kanske fem) high-five över bordet än jag minns. Säga hejdå och gå åt olika håll för att träffa vänner. Virra omkring på konstens natt. Se vänner och bekanta. Vakna på soffan lite över ett när man får ett textmeddelande.

inlärningskurvan

Vad jag mer och mer förstått under de tre senaste dygnen: ju mer jag tror att jag bara ska gå ut en kort sväng på kvällen desto senare kommer jag hem. Igår skulle jag bara hämta hem min cykel som stod utanför Koulu.

att brodera

Man får inget gjort om man inte sätter sig ner och gör det. Jag borde brodera den meningen och spika upp den på väggen. Borde egentligen brodera två stycken, en för hemmet och en för jobbet. Eller egentligen borde jag inte brodera något alls. Brodera är inte min grej. Om jag ska brodera kommer jag inte att få något annat gjort.

Men det är gjort nu. Väggen är klar! Tapeter borta, spacklad, slipad, grundmålad och målad (i K366). Skrivit första versioner av två dikter om hemmafruar. Påbörjat en artikel om medias porträttering av kvinnliga bloggare. Städat skrivbordet på jobbet. Överhuvudtaget tagit mig till jobbet. Det var en stor bedrift. Och här är luftkonditionering.

I övrigt, uppträdde med dikt om Karis i Helsingfors i helgen. Det var roligt. Idag ska jag försöka göra något tredje gången gillt. Första gången inhiberades det av en andra part, andra gången inhiberades det av mig.

Fyra stycken

Plötsligt har jag hittat och börjat lyssna på en massa bra finska band.


Över nio minuter olika lager med variation. Precis som det ska vara.


Alltså sångrösten.


Och när jag tänker att jag det inte kan vara så här långsamt blir det långsammare, tills betydligt snabbare.


Min nyaste promenad- och skrivmusik.

en form av jubileum

Idag firar jag en månad med väggen. Vad jag då inte förstod, när jag i min anletes svett fuktade tapeten för att få bort den, var att tapetborttagningen skulle vara den lätta delen. Och inte kunde jag föreställa mig heller att det kunde bli och skulle bli svettigare. När tapeten var borta förstod jag plötsligt att jag skulle bli tvungen att inhandla både det ena och det andra, och då inte ännu målarfärgen. Efter lite forskning förstod jag att det skulle bli svårt att bredspackla, men inte så svårt att jag slutligen skulle tappa räkningen på gånger jag gjort det. På en och samma jävla vägg. Nu är jag äntligen i stadiet som innebär att jag istället för att bredspacklar, spacklar skavanker här och var också om det känns som om de växer fram när jag är borta. Och mellan varje gång har jag slipat, dammsugit och städat hela lägenheten så gott det går. Slipdamm finns överallt. Och lite planering krävs också, för inte kan jag snabbt slipa lite om jag vet att jag snart ska någonstans och jag helst inte kommer dit slipdammig och svettig. Hittills har jag inte hittat ett ställe där slipdamm känns som en passande utstyrsel. Om jag skulle ha varit smart skulle jag ens ha inhandlat en duschmössa som jag hade medan jag slipade. Idag, en månad efter att jag började är det dags att köpa grundfärg.

Tillåt mig skratta.

Alltså jo

Det var Magenta Skycode igår. Och de var bra. Och det var grymt hett inne i Klubi. Och jag tänker att jag nog ska lyckas se dem i december igen på deras sista keikka.

man vet aldrig, men man kan hoppas

Alltså nä.

Samtidigt, min tanke när jag såg att eventet skapades på facebook och innan jag sett nyheten: den där bilden och albumnamnet känner jag igen! spelar de på klubi? ikväll till klubi!

så många långa fina dagar (eller dygn)

Alltså på riktigt, det här är inte klokt. Jag minns inte längre vilken dag det är. Det är väl så här det ska vara att vara ledig. Och ledig är jag.

FlowPark på lördag med två personer blev JukuPark på lördag med tre personer och det är fint med människor som man känner så bra att man vet att de inte tackar nej till kaffe också om de drack en mugg för en halv timme sedan, blev Pub Niska med fyra personer och det är fint när det känns som den självklaraste saken att vi alla fem sitter där, blev en hel massa dialekt och det är fint med dialekt när den bara kommer utan att jag hinner tänka, blev inspektion av vardagsrumsvägg som inte fick godkänt men det är fint med människor som tipsar om andra alternativ och fint med människor som inte bryr sig fast det ser ut som ett bombnedslag och de sätter sig på slipdammiga stolar utan att torka först, blev kattvakt, blev roadtrip, blev sim/uppblåstkrokodiltur i sjö, blev lunch, blev ordbrädspel, blev Raseborgs sommarteater och det är fint när man råkar på bekanta och det är lustigt när man får plötsliga minnen som ploppar upp, blev guidning av husvagnen på ängen mellan skogen och havsviken, blev otaliga hopp från brygga i tjugosju gradig havsvik, blev sen bilresa, blev grillad korv och nypotatis, blev sömn, blev promenad, blev bilresa till föräldrar, blev plötsligt påmind om att det råkade vara min pappas födelsedag när en faster ringde honom för att gratulera, blev en pappa som var glad över besök och åkte iväg till Horsbäck för att köpa en bakelse till mig och bullalängd till honom och mamma och det är fint med pappor som känner en och det är fint när man kommer in i köket, ser bullalängden på köksbordet och blir litelite besviken (fast man absolut inte borde) men tänker att man absolut inte ska säga något och att någon sekund senare bli överräckt en bakelse, blev bilfärd hem, blev återförenande med lyckliga katter.

man kunde kalla mig semesternjutarn

Har spelat tennis, fortsatt spacklandet, cyklat iväg på spontanöl klockan elva på kvällen, bakat knäckebröd, bakat bröd, googlat katt+geting+tass, cyklat hem två dagar i rad på natten och tänkt på hur mycket jag tycker om mitt bostadsområde, hört Thåströms låt Stå aldrig still på Ydintalvipuutarha, skrivit i bibliotek, ätit saltig tapas, inte simmat ännu i Finland.

Känns som om jag tar ut allt av värmeböljan.

Överstyr

Flera gånger, den senaste tiden, när jag cyklat längs min gata som har några sprickor i sig har jag tänkt att det där kunde lätt spacklas och slipas. Igår när jag kom till tennisplanen, var det första jag tänkte: vilka gropar överallt, spackel! Lyckades förtränga det efter en tid. Att spackla en vägg är som att spela pipemania eller tetris på 90-talet.

tjugo bilder och fem dagar

Om en har en torsdagskväll ledig, vill lyssna på bra musik, kanske dricka några cider och sitta på en filt på Aboa Vetus & Ars Novas innergård (för att alla är där och stolar inte räcker till) då är just den innergården ett bra ställe att gå till. Det gjorde jag förra torsdagen. Ydintalvipuutarha heter det, har ordnats i en herrans massa år på sommartorsdagar, Jori Hulkkonen spelar utmärkt musik och inträdet är fritt.

På fredag hängde jag från eftermiddag till natt på H2Ö. En gång var jag lite för långsam för att knycka en gunga åt mig, och en annan gång var jag för långsam att knycka en soffa åt mig, men det gjorde absolut ingenting. Jag satt istället på gräsmattan som de hade i den här byggnaden, det kändes relativt mjukt också om jag ännu idag har ont. Mina ben hinner inte med synen.

Night Satan på fredag, en av mina favoriter.

Scen Kuja, när ingen spelade. En gång försökte jag se The New Tigers där, men gränden var fullsmockad och längan av människor sträckte sig långt utanför.

Det var en fint område. En del saker kunde ha varit bättre, till exempel antalet ställen man kunde fylla på vattenflaskan. På fredag fanns två ställen, på lördag bara en. Här var det ännu ingen vattenkö.

Mina andra favoriter, Cleaning Women.

Såg Harri Hertell läsa sina dikter till musik när Grace körde förbi.

Hawkwind, som inte riktigt infriade mina förhoppningar.

Fint var det. Och finare blev det när det blev mörkt.

Fintfint.

Och lite suddigt.

Sedan kom lördag och nya tag. Här Pommi och Grommi som ger en hederlig barnkonsert där jag blev kastad till sent 80-talet, jag nämnde sången "Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dej" till mitt sällskap och så råkade nästa sång vara exakt den. Plus poäng.

The Hearing, en överaskning och min lördagsfavorit.

Mümmö, min andra lördagsfavorit. Här hade de ännu inte startat. Sjukt bra. Och sjukt hårt att sitta på stora vassa stenar som en fick pussla med lite innan en satt sig.

Här är nån som jag redan glömt bort. Mitt sällskap hade åkt hem för några timmar sedan och jag hade inte längre något skrivet på min lilla luntlapp. Gick rätt planlöst mellan de tio scenerna innan jag gick hem.

DXXXA D med gäster (exempelvis Åbopoeten Robert Meriruoho som överaskningsgäst på scen), som jag sett fram emot. Levererade. Stod långt fram i gränden och fattade först när det var slut hur otroligt tättpackat och många som stod bakom mig.

Följande dag skulle jag inte alls ha orkat men satt mig ändå i bilen för en dagsutflykt. Här står jag vid Brankis i Karis och väntar på matsällskap. Rätt många år sedan jag stod på samma trappa och köade in på disco i Brankis.

Efter maten körde vi till Barösund, satt på Esso och fördrev några timmar.

Barösund är Barösund och där är gamla skolan.

Vi åkte färja. Lämnade bilen vid färjfästet för att undvika köer. Sedan såg jag teater och blev otroligt störd. Så mycket att jag skulle ha velat åka i pausen, men då skulle sällskapet ha blivit strandsatt. Gav en kort och arg feministisk analys i bilen hem.

Och idag, klockan 00:02 steg jag in i mitt hem igen. Tänkte att jag ska ta en rätt programfri vecka, slöa, bli uttråkad på ett bra sätt, inte träffa tusen människor och syssla med hushållssysslor och renovering. Därför har jag idag bakat bröd, gjort pulled pork, gjort quinoasallad och bokat in Flow Park på lördagen (kom med! speciellt om du inte är som mitt sällskap (två mycket vältränade unga män som antagligen ruschar iväg till de svåraste banorna när otränade jag svettas med de lättare) eller en kan väl komma med vältränad också men då ser jag dig väl bara de tio första minuterna när du värmer upp genom att göra samma bana som mig, eller nja, ifjol började de vältränade typerna med de banor som jag vågade på den sista timmen ungefär, äh bara kom!). Sen pituinen se.

Karis rock city

The Dogshit Boys tribute till hemljuvahem

Rålis

Här satt vi i Rålambhovsparken efter att vi tagit tunnelbanan till Fridhemsplan och jag gick upp för den tunnelbaneuppgång jag tidigare gått upp för, längs gator jag tidigare gått längs, förbi gator jag tidigare svängt in på. Vi tittade på husen, färgerna och takterasserna. Framme vid parken strosade vi, mellan havet och gräsmattorna som sträckte sig längre än man kunde se, sökande efter det bästa stället att sitta. 

I närheten av amfiteatern, bredvid Monument av en yxman satte vi oss och blickade ut över Riddarfjärden och med utsikt både över Norr Mälarstrand och Söder Mälarstrand. Vi skymtade Mälarpaviljongen som jag några år tidigare* suttit på  men just den här kvällen inte kunde påminna mig om vad hette. Där satt vi och åt lufttorkad skinka direkt från förpackningen, svenska jordgubbar och gräddfilschips medan joggare, den ena efter den andra, med lätta steg sprang förbi, hundägare med hundar i alla storlekar spatserade förbi och vindsurfare med stor elegans svischade fram på det glittriga, mjukt böljande havet. Ovanför oss flög måsar.

Och vi instagrammade för brinnkära livet.

"Vi fotar skuggorna", sa jag och Jessica höll upp sin hand och gjorde segertecknet.
"Det syns inte så bra, gör så här i stället", sa jag. Jessica gjorde bodybuildararmen, jag fotade och vi fortsatte prata om viktiga saker.

När det bara fanns två skivor lufttorkad skinka kvar och vi tagit varsin, solen fortfarande lyste men det hade blivit kyligare, steg vi upp, packade ihop, gick mot tunnelbanestationen Thorildsplan, förbi Parklek och Rålis skatepark under Lilla Västerbron. 

Och väl i tunnelbanevagnen fortsatte vi fotografera för brinnkära livet.


* Den gången då jag hade den nyköpta svartvita klänningen från Beyond Retro på mig och jag förmodligen drack Startopramen som jag ibland gjorde på den tiden. Jag hade tagit dagsbåten till Stockholm, hade ingen hytt och satt största delen av båtfärden läsande på däck i gassande sol och svalkande vind. Väl framme var jag knallröd. Jag stannade någon dag. Om jag minns rätt var det den här gången, jag hade nyss varit i Holland några dagar, Italien några veckor, St Petersburg några dagar och var uttråkad. I Stockholm gick jag en morgon från Norr Mälarstrand till Skansen.

återupptäckten

 Har återupptäckt Magenta Skycode.

det som är bättre än internet

Innan Jessica, det förträffliga resesällskapet, hinner efterlysa blogginlägg (igen).

Jag är tillbaka. Sådär så att jag är i Åbo, vid köksbordet, med en nästan uppackad resväska och en maskin med tvätt som egentligen är klart men jag inte ännu förmått mig att hänga upp. Igår landade jag i landet och innan jag hunnit tänka satte jag mig i bilen igen och körde till Hangö för att se tennis. Om jag hunnit tänka efter skulle jag ha kommit fram till att jag egentligen var för trött. Och det här var inte alls jag skulle blogga om.

Jag ska blogga om Stockholm. Hur sången Stockholm i mitt hjärta spelade på repeat i mitt huvud vart jag än gick, vart jag än åkte med tunnelbana. Jag gick till Fotografiska, till klädaffärer, inredningsaffärer, nagellacksaffärer, skrivhäftesaffärer. Och jag gjorde affärer. Som jag gjorde affärer. Låt mig besjunga dig nu. Jag åkte tunnelbana till Hötorget, Skärholmen, Kungsholmen och Skanstull. Åldrar i ungdomlig grönska, öarnas stad, det är du! 

Och det jag inte får glömma, och det som vi ska hitta när vi om dryga fyra år letar i bloggen för att påminna oss om vad allt som hände: skratt så att andan tappades och röst försvann, skratt om handduk, skratt om/med rygg, skratt på halt trägolv, blam me någå (obs vi om dryga fyra år, det är dialekt och två prepositioner efter varandra), gräddfilschips, alfmugg, ost-jogurt-bröd-äppeljuice, av städer jag känner i världen, är du den stad som fått allt, hackebiff, resväska runt kyrka, whiskeysås, cider mittemot Pet sounds bar, big brother längs Götgata, Fridhemsplan, skatepark, Rålis, stängd Myrorna, blomfotografen i lånad jacka, prat i park, det som är bättre än internet, bokhyllorna, fotosessionen i vagnen, kaffe på en bänk, Partylandet, otaliga gånger jag plötsligt översköljdes av minnen och delade med mig av nått av dem, genom Mälarens kärlek till havet, är du en blandning av sött och salt. Och så mycket mer som jag just nu glömt.

Och imorgon kommer det där andra blogginlägget.

12 huvudlösa sekunder

Tre stycken filmer har hittats. Året är 2007, jag och brorsan spelar Playstation. Som det händer nu och då har vi fått för oss att filma vad vi gör, men tanken brukar vara att vi inte genast ser filmen utan kanske råkar hitta den långt senare när vi har lite mer självdistans. Någonstans i gömmorna finns bland annat en film där vi kör på en nybyggd väg i Karis och ger en vägrecension och en film där vi äter kanel. Och nu hittade mamma spelfilmerna där vi antagligen tävlar i något som påminner om tekniken man har när man spelar track&fields, och där jag har ett tygstycke mellan hand och controller för att få bättre glid.

Alltså jag vet inte vad som borde sägas, förutom att vi (nästan) alltid haft roligt tillsammans och att vi (eller egentligen jag) enligt mamma låter precis lika nu som då.

Här tolv sekunder av dryga fyra minuter som finns.

När brorsan är i stan

I måndags ringde brorsan. Han var uttråkad, jag var uttråkad. Några timmar senare steg han av tåget med en rinka packad för obestämd tid. Vi har haft mycket spontant minutspäckat program. Igår gick vi från morgon till kväll.

Vi gick förbi stadsteatern.

Vi gick längs åstranden.

Sökte snygga väggar.

Gick på Runsala.

Gick vid skateparken.

Gick förbi domkyrkan.

Gick förbi Suomen Joutsen.

Gick förbi Åbo slott.

Gick förbi Forum Marinum.

Gick förbi kanadagäss.

söndagens stordåd

1. Vaknade kvart före två. Efter att jag vaknat halv sex och matat katter.
2. Gått till stan efter glömd cykel, som otroligt nog stod kvar.
3. Ätit chips.
4. Googlat bredspackling av en hel vägg. Sett videon och tänkt att jag nog ska klara av det där. Läst Det är inte lätt med bredspackling, men om man har lite erfarenhet av spackling och mycket tålamod så kan man klara av det och tänkt att jag ska glömma bort den där meningen.

tips i tre städer, eller min läsordning för juli

Den 12-14 juli kan man vara i Stockholm. Då kan man på ett ungefär gå till Galärparken och se  Much Ado About Nothing (av The Stockholm English Speaking Theatre), se utställning av Kjartan Slettemark på Kulturhuset, samt se utställningar av Lu Kowski och Dana Sederowsky på Fotografiska.

Den 18-19 juli kan man höra på musik i Åbo. 91 band/artister på två dagar under H2Ö. Bland annat de här kan man se:














Den 20 juli kan man utvilad och nyter åka till Barösund i Ingå för att se Skärgårdsteatern. I år spelar de:

12 lärdomar, varsågod

Jonej nääi, it siir dehä ut som en tåkådä yta som man sku vila måla it.

Vad jag lärt mig:

1. Det här kommer aldrig att bli en renodlad renoveringsblogg.
2. Jag ska inte få för mig att köpa renoveringsobjekt. Inte ens om det är ett trähus i Mynämäki.
3. De svordomar jag oftast använder är shit, perhana, fan och fuck.
4. Jag ska vara glad att jag bara fick för mig att göra en vägg, också om den råkar vara den största i hela lägenheten.
5. Jag ska vara glad att jag får göra sånt här utan lov av hyresvärd för det finns ingen hyresvärd. Om jag vill kan jag till och med lämna väggen som den är.
6. Jag vill inte lämna väggen som den är.
7. Jag blev bättre och bättre på att ta bort tapet. Var slutligen nere i knappa tjugo minuter per tapet.
8. Jag svär ganska mycket.
9. Det är inte bara att ta ner tapet, välja färg och måla. Tydligen borde man tvätta, slipa och spackla hela väggen. Eller i alla fall min vägg. Den är ojämn, på ett dåligt sätt.
10. När jag håller på glömmer jag allt annat. Mycket användbart.
11. Jag kommer antagligen att be om hjälp i alla fall.
12. Jag ska hålla ut lite till.

Man ska inte måla fan på väggen, eller först ska man spackla

Det fortskrider. Det är inte klart, men det fortskrider. Också om min gårdag bestod av mer pauser än arbetspass (man måste ju ha kaffepaus, äta, ta en kaffepaus till, diskutera livet och dess drama med två vänner när de hör av sig (den ena börjande: hi what's up och den andra med hördu hej, känns som om jag int allt vet var du är eller vad du gör), däremellan bli uppdaterad av en tredje om livet, döden och naturen (eller liiiiivet, dööööööden och naturn), få vara med på ett hörn i familjechatten (jo, vi har en sån) där det framkommer att brorsan är på tennisplan och tävlar medan föräldrarna sitter i publiken och brorsan vill veta om det var mamma som skrattade högt när brorsan svor högt (och jag stod själv i mitt vardagsrum och skrattade högt åt frågan), sedan behöver man en tredje kaffepaus för säkerhetsskull, öppna en chokladplatta som egentligen skulle vara en del av en födispresent till Tyskland (så nu ska jag köpa en ny och försöka posta paket och brev så snart som möjligt så att jag inte äter nästa platta eller öppnar nån av salmiakspåsarna), surfa lite, hänga upp tvätt man glömt i maskinen dagen innan, läsa lite bloggar).

Utgångsläget, då jag någon vecka tidigare inte varit förmögen att hålla fingrarna i styr.

Här hade jag varit och pillat ytterligare. Bara för att. Konstaterat att jag kanske behöver en kökspall, en borste och tapetklister. Då hade jag ännu inte inhandlat en skrapa.

Jag tänkte att det kanske är lika bra att lyssna på människor som gjort sånt här tidigare, Mia. Så här har jag smetat tapetklister på väggen och lagt på färskfolie. Hade tapetklister i ansiktet, håret, på t-skjortan, byxor och fötter. Övervägde att köra till en butik efter en ölkorg, pizzaingredienser och skicka ut ett talkoutrop. Skulle vara snabbare klar, ha roligare med sällskap.

Här skulle jag egentligen ha fortsatt med resten av väggen på samma sätt, sedan vänta några timmar och vips skulle tapeten vara borta. Orkade inte vänta, de frekventa pauserna hade ännu inte börjat, orkade inte klotta, hade inget mer att skydda golvet med, tänkte på chocken föräldrarna skulle få när jag gjort det själv, så jag fortsatte med tekniken skrapa och vatten. Gick förvånansvärt lätt. Hörde också min mamma säga i bakhuvudet Ja, ja. Om nån säger att du ska göra si, så gör du så och lite senare Du skulle ha bett om hjälp så skulle väggen inte ha blivit så gropig och jag svara Men det ska vaaa sååå. Och så tänkte jag att jag faktiskt får växa upp lite.

Orvar och Knut. Den ena snusande på sprutkannan, den andra poserande, väldigt mycket sig själv båda två. Klockan var halv elva. Jag hade tidigare konstaterat att tapetklistermetoden var effektiv och klottig, men gjorde också så att skrämmande mycket av min betongvägg fastnade kvar på tapeten när den kom ned. Väggen är betydligt spräckligare och ojämnare i verkligheten än på bilderna. Jag hade också tagit tid och insett att det tar en halvtimme att få ner en tapetbård med vattenmetoden. Knappt fyra timmar kvar tills väggen är klar. Plus pauser.

När det händer så händer det

Klockan är 11:12, det är onsdag och jag äter morgonmål vid köksfönstret. Utanför kör en traktor och måsarna skränar.

"Knut, kom och se på traktorn", ropar jag.

Knut kommer joggande, hoppar upp på köksbordet, snusar på min smörgås och springer sedan tillbaka till vardagsrummet. Jag fotar min vy, lägger bilden på instagram och skriver Det händer på #hgatan.

Här händer det.

Sedan får jag för mig att kolla vad annat jag hittar på instagran under #hgatan. Åtta bilder, varav en är tagen av mig själv för 13 månader sedan. Under den hade jag tydligen också skrivit Det händer på #hgatan.

Här hände det för 57 veckor sedan, också. En traktor som plöjer ängen för att senare så solrosor. 

Trots att man klickar på bilden blir den inte större. Konstigt nog är det inte ett foto som jag sparat på telefon och därmed kunde publicera som större variant på bloggen. Med tanke för min begeistring i traktorer kunde man tro att jag har ett särskilt album. Kanske dags att starta det.

Jag i nötskal

Vardagsrumsväggen med tapet ser inte särskilt snygg ut på grund av katter som klöst på den. Alltså ska jag, som den Vattufisk jag tydligen är, skrapa ner tapeten och måla väggen. Har fått erbjudande om hjälp av föräldrar, som jag tackat nej till. Har fått erbjudande om hjälpa av kompisar, som jag tackat nej till. Vill själv. Kan själv. Tror jag. Måste i alla fall testa.

Så en kväll, eller egentligen en natt närmare klockan tolv fick jag för mig att jag kanske ska testa hur det fungerar. Inte så att jag fantiserade att jag skulle fixa hela väggen. Inte så att jag hade de verktyg jag trodde mig behöva hemma. 

Jag blötte väggen med lite vatten. Pillade lite med mina fingrar. Det lossnade relativt bra, men inte överdrivet bra. Tapeten trillade liksom inte magiskt ner från väggen. Åhå. Efter tio minuters pillande blev jag lite uttråkad så jag gjorde nått annat. Och nu har jag mitt på väggen en tapetlös fläck. Ser ju... originellt ut. Väldigt jag. 

Om jag känner mig själv bra kommer väggen att se ut så där ännu nästa sommar. Jag har redan blivit van med den tapetlösa relativt stora fläcken. Finns bara en orsak att försöka fullfölja planen snart, mina föräldrar ska bo hos mig när jag reser bort. Och om jag känner mina föräldrar rätt kommer tapeten att vara borta och väggen att vara målad när jag kommer hem. Så kan jag inte ha det.

Britastårta

Det är bra med folk som ställer upp när man spontant en lördag bakar en tårta och frågar om de kan hjälpa med ätandet.

sinnesfridens återkomst

Hur man återfår förståndet: man inhiberar allt och ligger på föräldrarnas soffa begravd under en hög spinnande katter, varav den ena (Orvar) nu och då stigit upp för att ta några piruetter på ens högra axel. Man kan ångra lite att man också inhiberade träff med kompis som man inte sett på tre(?) år och som råkade vara i Finland, men det är smällar man får ta. Ibland kan man hasa sig upp lite i soffan, ta datorn i famnen och skriva några sidor.

ett efteråt

Det är först efteråt man kommer ihåg allt man gjort och hur allt man gjort betytt något mer än att det bara är något man gör. Hur värld är text och text är värld och ljud är värld och värld är ljud och färger är värld och värld är färger och hjärtslag är värld och värld är hjärtslag. Och hur beskrivande det egentligen är när man mycket konkret stått i en tom och kall stenbyggnad oerhört länge för att man försöker vara den uthålligaste, och man tittar mest av allt upp på ett fönster och tänker att där uppe är himlen. För att senare gå förbi byggnaden och inse att fönstret man tittade på var på markhöjd.

Och det är först efteråt, när man stiger ut, åker tillbaka hem från stenbyggnad, soffa, stenformation, barrträdsring, fågeltorn, herrgård, danssal, elstängsel, begravningsplats, middagsbord, gungstol och brunn, som man inser hur intensivt det varit, också om man hela tiden varit medveten om att man egentligen hållit andan den mesta av tiden.

Jag hittade Greger och det skrämmande konturlösa. Idag har jag fortsatt skriva, eller egentligen har jag idag börjat skriva på en helt ny växel efter en sjudagarlång skrivworkshop, och det är skrivande som gör precis allt ändå värt det.

dagens melodi

Rörde två olika elstängsel, ingen reaktion. Började gå mot träden, vände om när det började störtregna och jag inte hade paraply. Körde till Mynämäki för att köpa öl. Tror att jag bara vill flytta dit om solen alltid lyser. Det gjorde den inte idag. Hinner ännu skriva några minuter innan middag.

Där de döda träden står

Det är när man får order att vara tyst en dag som man förstår hur mycket man pratar. Det har gått några timmar och det har varit lättare att skriva, kanske för att man verkligen suttit vid datorn istället för att vandra runt. Och ändå, jag ska nu gå dit där de döda träden står. Om jag hittar dem. Och jag vill fortfarande röra ett elstängsel.

Herrgårdsliv i Hietamäki i Mynämäki

Jag sitter inomhus vid ett skrivbord. Har suttit ute så länge att min hud fortfarande doftar sol. Framför mig ett fönster, en lönn, gräsmatta, en röd stuga, två cyklar och stora träd som inte är lönnar. En mörkblå bil körde förbi nyligen och passagerarsidans dörr var öppen på vid gavel. Långsamt körde bilen. Nu går två konstnärer förbi fönstret. Igår skrev jag hjärtslag med krita på ett stort vitt papper på golvet. Jag kunde tänka mig att vara här en längre tid. 

i brunnen

Här sitter jag på Saaren kartano och veckolång skrivretreat. Jag skriver små lappar. För lapparna behöver skrivas. Det är inte lätt att skriva lappar. Skuld är ordlöst för det känns för mycket. Men det kan inte skrivas på en lapp. Egentligen borde jag ta en tupplur.

Allt jag har att säga

Det är väl nu jag borde börja skriva dagbok.

om man har en tyllunderkjol ska man använda den*****

Eftersom jag inte kunde hitta* en kattgif som både illustrerar firandet av Kameruns nationaldag**, att jag hade en väldigt zenig dag igår då jag inte alls var trött på mig själv eller någon annan***, och att jag plötsligt avslutade gårdagen på gräsplätt****, får man fantisera kattgifen istället.

Ungefär här.

* Jo, jag letade. Alla har sina sätt att fördriva tiden.
** Skickades nyss en bild på ett kylskåp fyllt med öl. 
*** Istället sov jag länge, städade, handlade mat och satt mest med den ena eller andra katten i famnen.
**** Vilket jag egentligen först nu när jag skulle blogga och läste senaste blogginlägg insåg att jag faktiskt efterlyst
***** Det ska jag göra ikväll.

Fast sämre kunde det väl vara

Lite hur det är just nu: flyter på en massa saker i huvudet. Så många att jag inte lyckas uppfatta en enda. Det känns inte som ett nystan eller en cementklump som stockat uppfarten, utan snarare är det motorväg med för många filer att hålla reda på.

Satt vid åstrand imorse och försökte skriva skönlitterärt. Visste att jag en kort stund tidigare kommit på något som verkade vettigt, men när jag satt där kom jag inte på det. Tänkte mest på annat utan att tänka på något överhuvudtaget. Har nu suttit i arbetsrummet, försöker skriva vetenskapligt på engelska. Blir inte så skapligt. Blir inte så engelskt. Blir knappt något alls. Och igen, tänker mest på annat utan att tänka på något överhuvudtaget.

Och det är väl rätt klart egentligen, jag är extremt rastlös just nu. Det kanske inte syns. Eller det skulle synas om man skulle följa med mig. På söndag spelade jag tennis, på måndag gick jag på café Art och skrivträff, åt lunch på Tintå, jobbade (försökte skriva, pratade istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de var ovanligt många), gick till RantaKerttu, gick till Forum Marinum, steg på Jakke Jokilautta för att lyssna på jazz. På tisdag jobbade jag (försökte skriva, pratade istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de var ovanligt många), cyklade iväg för att spela tennis, kom fram till regnig tennisplan och gick till Hirvi istället. På onsdag jobbade jag (försökte skriva, pratade istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de var ovanlig många), gick på kaffe till Kirjakahvila, därifrån till Veritasstadion för fotbollsmatch och vidare till Hirvii. Idag har jag varit på café Qwensell och skrivträff, jobbat (försöker skriva, pratat istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de är ännu fler än tidigare i veckan) och snart ska jag gå till Nationalbalettens uppvisning på Varvstorget. Egentligen tänkte jag inte göra något alls ikväll. Vara hemma. Men jag orkar inte, blir rastlös. Fast det kanske inte syns.

Förra veckan längtade jag till lördag. Då skulle jag inte göra någonting. Inte under hela dagen. Det gjorde jag inte heller, men blev så rastlös att jag fullbokade hela den här veckan i förtid.

Kunde tänka mig att sitta stilla på en gräsplätt någonstans imorgon, till och med försöka vara tyst den mesta av tiden, men med sällskap så att jag inte behöver vara tyst hela tiden. Typ som att sitta på J&Js terass. Bli lite mera zen. Så där på riktigt.

Hur en lätt sak kan bli svår, eller tvärtom

Känslan att cykla med välfyllda däck: åhå var det så här det ska kännas, åhå så lätt det är att cykla, åhå så fort det går, åhå.

Efter att flera gånger (betydligt fler än jag minns och vill erkänna) under de senaste månaderna (betydligt fler än jag minns och vill erkänna) försökt och misslyckats med att pumpa cykeldäcken, och ibland  vid nödfall (betydligt fler gånger än jag minns och vill erkänna) cyklat med knappt någon luft i däcken eller främst promenerat med cykeln, och efter att fler än en sagt något om att jag borde bli bättre på att ta emot hjälp: frågade jag om hjälp, fick den, och det var det. Hur lätt som helst.

Kaffe(?)

Det känns som om jag skulle ha sommarlov. Det har jag inte. Eller, sitter på jobbet och försöker omarbeta en avhandlingssnutt till en artikel. Det är inte som att copy-pasta direkt, om jag säger så. Det känns som om det idag hände något. Inget direkt klick i hjärnan, men som om jag skymtade nått som kunde vara bra att ta fasta på i artikeln. Kan inte riktigt namnge det eller se konturerna framför mig. Vet bara att det är någon form av nyckel. Det där som jag inte lyckades komma fram till när jag skrev avhandlingssnutten. Det som jag inte skulle ha kommit fram till om jag ens försökt. Av olika versioner. Och nu förstår jag varför det är både utmanande och intressant att omarbeta något som var färdigt i en annan variant. Men trögt går det.

Kanske det är det tröga som ger mig sommarlovskänslan. Eller en konstig känsla av frihet. Att flera gånger i veckan boka in skrivträff med cafe + lunch på stan, en helt vanlig vardagsförmiddag. Att fylla kvällarna med så mycket roligt och varierande program att det egentligen känns som om jag klämt in ett helt sommarlov under en och samma vecka. Och ändå kan jag tänka mig att när som helst (när jag inte redan har annat program) boka in kaffe. Bara för att jag kan. Och jag vill.

Eller så tar jag igen barndomssommarloven. Då var det mest spännande jag gjorde att cykla ensam till biblioteket. Annars minns jag inte så mycket annat än att jag gick i skogen på andra sidan återvändsgränden.

natten

Promenerade hem när sista nattbussen redan åkt och blev tvungen att stanna upp när jag kom till min gata, överväldigad över fågelsången och nattvärmen. Det var som att stiga in i en annan värld. Mycket fint att bo en bit utanför centrum, konstaterade jag än en gång.

Annat jag kan konstatera efter natten: har en biljett till Cameroon National Day Celebration i Åbo och en biljett till en fotbollsmatch.

punkter

1. Den här kylan är inte okej. Vädret tidigare, helt okej.

2. Jag har inte läst böcker på en tid. Eller, jag har inte läst romaner från pärm till pärm. Forskningslitteratur, diktsamlingar har jag läst. Romaner har jag läst till sidan tio och slutat. Men nu har jag läst Gone Girl av Gillian Flynn, från pärm till pärm. Gone girl är en berättelse stadd i stadig förruttnelseprocess, skriver SvD och jag håller med. Det var antagligen därför jag gillade den. Och eftersom jag igen upptäckt att det är kiva att läsa har jag fortsatt med Maraminne. Den gillar jag också.


3. Idag ska jag testa göra pesto av kirskål. Förhoppningsvis ska jag äta den också.

4. Dagens andra projekt är att tömma vardagsrumsgolvet på saker. Det mesta ligger där. Att packa upp och att tömma innehållet i en resväska på golvet är inte riktigt samma sak. Där har det legat en dryg vecka.

5. Jag överväger att gå över Halisbron, förbi forsen. Eller så gör jag det en annan dag.

6. Efter kattmatning klockan sju sov jag till halv tolv. Precis som det ska vara.

7. Jag har inte så mycket mer att säga. Så var det sagt.

Bloggmaterial

I något skede i natt sades orden "det här borde man egentligen blogga om". Jag tror inte att det var jag som sa det. Men om det inte var jag så höll jag i alla fall med.

Därför, på riktigt konstiga saker man kan göra en helt vanlig natt mellan tisdag och onsdag: äta grillmat i en bil parkerad mellan ett bibliotek och en kyrka. Eftersom man inte kan koncentrera sig på ätandet för att man skrattar för mycket på grund av immade fönsterrutor, då kan man veva ner ett fönster. Sedan färdigäten, stiga ut och konstatera att det på grund av fönstret antagligen var lika kallt att sitta i bilen som att sitta utomhus och äta. Sedan, gå till jobbet för att hämta en halsduk och förevisa arbetsrum mitt i natten. Sedan, stå vid Tomasbron. Som sagt, konstiga saker. Men ibland gör man sånt, bara för att man kan. Och konstiga saker minns man och ibland upptäcker man att konstiga saker är helt normala. Inget konstigt alls.

Dagen efter, kan man gå efter bilen och köpa annan mat. Det är ungefär det jag ska göra nu.

och någon dag ska man vara återställd

Medicin eller när det är som bäst: fest, övernattning hos kompis inklusive morgonmål utomhus och solandet på terass, följande natt övernattning hos föräldrar, den tredje natten övernattning hos annan kompis inklusive promenad och terasshäng vid vattnet, en bilfärd full med katter i baksätet, snart en tennisträff, i morgon en skrivträff och frissabesök, i övermorgon eventuell skrivträff och skuggfest.

hurra x 2

Idag är ingen vanlig dag för idag är det fest för Mias bok Maraminne. Plus att jag första gången i världshistorien förberett mig och redan vet vad jag ska skriva i Jessicas gästbok.

Ta ingen skit

Man blir ganska trött av att vara arg, ledsen och besviken. Kanske mest arg. Det är lätt hänt att man sätter sig på en soffa och somnar, för att vakna fem timmar senare, sedan vara vaken i fem timmar för att somna fem på morgonnatten.

Och man kan tänka: ska man nu verkligen blogga det där. Och då bloggar man det. Om inte annat så för att man själv ska minnas hur det kan bli, att man ska lita på magkänslan (som skrek vildsint för längesen), att försöka minnas att inte göra misstaget igen, för att minnas att det inte alltid handlar om misstag som man själv kan undvika, för att det så komiskt hände samma dag man hittade en A4 i sitt jobbpostfack där det stod Ta ingen skit, för att man inte senare ska försöka minnas varför man inte gjorde det som var tänkt från början, bara för att.

Och man kan bortförklara tupplur med jetlag. Men det handlar bara om att man just då försökte ignorera. Inget annat.

Oväder som buller och metafor

Jag borde skriva om Leros, skrivandet, vad det gjorde med mig, allt jag vill minnas, hur texten blev jag och jag blev texten, hur jag inte visste om texten gjorde mig till den jag blev eller om texten blev som den blev på grund av mig. Men vissa dagar kan jag inte skriva om det. Idag kan jag inte skriva om det. Idag är jag yr. Sådär på riktigt yr så att det svindlar. Rakt in i ett stormnystan steg jag så snart jag kom av planet. En tråd hade börjat lossna redan innan planpåstigning. Men då hade jag ingen aning om hur många trådar det fanns som egentligen satt löst.

Leros, en annan dag.

sämst

När jag trodde att det inte kunde bli sämre: På-/avstängningsknappen på min telefon har slutat fungera. Alltså, kan inte stänga av den. Alltså kan inte ta med den på ett flyg där man brukar behöva stänga av den. Alltså är både utan dator och telefon.

Murphys lag (eller varför jag nyss kontaktade försäkringsbolaget)

Några stänk från ett saftglas + bärbar dator = hejdå.

Precis när jag börjat blogga och precis när jag ska åka iväg på veckolång skrivkurs.

Å andra sidan: tror inte att det någonsin är rätt läge. Vill gråta men orkar inte. Har grävt fram min gamla dator från våren 2007, den fungerar så länge jag har strömsladden i och väger en himla massa kilon. Antar att den snart får se Leros.

Tillägg: Lättare att gråta men orkar än mindre. Eftersom datorn är knappt tre år gammal är den för gammal för försäkringen.

Tillägg: Ingen dator. Inte ens en gammal. Den gamla slocknar, går på övervarv.

Stadsforskarn

Hur länge det tar att återvända till vardagen efter disputation: en månad.

Först vila och återhämtning, sedan göra allt som blivit ogjort de senaste månaderna: reda upp papper, lämna tillbaka tiotals bibliotektsböcker, läsa studentuppsatser, läsa tentor, ordna med räkningar, svara på mejl, planera undervisning. Plötsligt: sitter på jobbet och inser att allt ogjort blivit gjort. Sedan inser jag att jag inte vet vad jag ska göra. Inser att jag inte har doktorsavhandlingen som jag kan pilla med. Plötsligt ska jag på riktigt börja med ett nytt forskningsprojekt och vet inte riktigt var jag ska börja. Så idag sitter jag på en stadsforskningskonferens.

2014

Senast jag firade vappen var år 2008. Tror jag. Eller det är den senaste jag minns, för samtidigt har jag en aning svårt att tro att jag totalofirat den sedan dess. Sex år är en hel massa år. Men i år firade jag den. Så där så att det blev med besked. Med hela vappaketet, liksom.

Och sedan vaknade jag två dygn senare. Allt var precis som vanligt. Människor gick omkring i staden, i butiker, på torget, längs gatorna som om inget någonsin hänt. Jag gick på stan, gick på kaffe, körde till köpcentrum för att köpa en ny kånken, gick till stan för att dricka en cider på lördagkväll. Jag packar min nya kånken för huvudstadsvistelse, packar resväskan för grekisk vistelse. Och ute växlar det med att snöa, regna och hagla.

Hur jag kommer att minnas vappen om sex år: snön som fortsatte dag ut och dag in.

Vi firar 3 år

Idag har jag haft katterna i exakt tre år.

amen och tack

Påskfirande: sill, grillkorv, chips, pepparkakor, premiär av egenhändigt däckbyte, t-skjortsväder, poesigrej, Ekenäsbesök, biltvätt och utomhusluft.

denna måndagen också ett liv

Så konstigt och ändå inte:
Kursplanering flöt över i lunch, som flöt över i shopping av sommarkläder, som flöt över i terassinvigning.

Att disputera

Vissa blogginlägg går inte att skriva. Och ändå skrivs de.

Så här känns det: som om det aldrig hänt, som om det var en dröm, som om det var tusen år sedan, som om det var en annan värld.

Det blev till slut en bok, en lectio, en fest, en disputation och en hel massa fint och talangfullt folk jag känner på en och samma plats som sa så fina saker. På festen skrattade jag mest åt alla tokigheter folk hittat på, några dagar senare satt jag mest på soffan och skrattgrät för att jag var så rörd. Jobbmänniskor överträffade sig själv i planerat obskyrt karonkaprogram (candy crush med kollegor som karameller, frågesport (som jag som tur var visste svaren på: för att klara doktorantiden har jag ätit kokt ris med pesto, druckit väldigt mycket cider, vunnit fler poetry slam än jag minns, tittat på Breaking Bad och Orange is the New Black) och avslutning där jag fick poetryslamma en sida av avhandlingen, M hade skrivit den bästa tillfällesdikten (om bland annat riktiga vänner och andra som jag känner) och vid uppläsningen hade hon en bakgrundskör, en massa fredagsmänniskor ställde sig upp och höll ett tal, pingisklubben höll tal där jag mest av allt ville ropa att man inte ska bromsa vid backpingis, Y och M läste egna dikter om att ligga vid universitetet där jag också måste vara med, och som avslutning skrattgråtframkallande tal/sång/dans av L och P. Går inte att beskriva, men kan ses här och här (utan människor).

Det är lite som att åka på en veckas solsemester, komma tillbaka som en ny människa och det känns som om allt har blivit annorlunda tills man stiger av flyget hemma och det känns som om man aldrig ens varit borta.

Den här veckan: fullt ös framåt.