det som är bättre än internet

Innan Jessica, det förträffliga resesällskapet, hinner efterlysa blogginlägg (igen).

Jag är tillbaka. Sådär så att jag är i Åbo, vid köksbordet, med en nästan uppackad resväska och en maskin med tvätt som egentligen är klart men jag inte ännu förmått mig att hänga upp. Igår landade jag i landet och innan jag hunnit tänka satte jag mig i bilen igen och körde till Hangö för att se tennis. Om jag hunnit tänka efter skulle jag ha kommit fram till att jag egentligen var för trött. Och det här var inte alls jag skulle blogga om.

Jag ska blogga om Stockholm. Hur sången Stockholm i mitt hjärta spelade på repeat i mitt huvud vart jag än gick, vart jag än åkte med tunnelbana. Jag gick till Fotografiska, till klädaffärer, inredningsaffärer, nagellacksaffärer, skrivhäftesaffärer. Och jag gjorde affärer. Som jag gjorde affärer. Låt mig besjunga dig nu. Jag åkte tunnelbana till Hötorget, Skärholmen, Kungsholmen och Skanstull. Åldrar i ungdomlig grönska, öarnas stad, det är du! 

Och det jag inte får glömma, och det som vi ska hitta när vi om dryga fyra år letar i bloggen för att påminna oss om vad allt som hände: skratt så att andan tappades och röst försvann, skratt om handduk, skratt om/med rygg, skratt på halt trägolv, blam me någå (obs vi om dryga fyra år, det är dialekt och två prepositioner efter varandra), gräddfilschips, alfmugg, ost-jogurt-bröd-äppeljuice, av städer jag känner i världen, är du den stad som fått allt, hackebiff, resväska runt kyrka, whiskeysås, cider mittemot Pet sounds bar, big brother längs Götgata, Fridhemsplan, skatepark, Rålis, stängd Myrorna, blomfotografen i lånad jacka, prat i park, det som är bättre än internet, bokhyllorna, fotosessionen i vagnen, kaffe på en bänk, Partylandet, otaliga gånger jag plötsligt översköljdes av minnen och delade med mig av nått av dem, genom Mälarens kärlek till havet, är du en blandning av sött och salt. Och så mycket mer som jag just nu glömt.

Och imorgon kommer det där andra blogginlägget.

12 huvudlösa sekunder

Tre stycken filmer har hittats. Året är 2007, jag och brorsan spelar Playstation. Som det händer nu och då har vi fått för oss att filma vad vi gör, men tanken brukar vara att vi inte genast ser filmen utan kanske råkar hitta den långt senare när vi har lite mer självdistans. Någonstans i gömmorna finns bland annat en film där vi kör på en nybyggd väg i Karis och ger en vägrecension och en film där vi äter kanel. Och nu hittade mamma spelfilmerna där vi antagligen tävlar i något som påminner om tekniken man har när man spelar track&fields, och där jag har ett tygstycke mellan hand och controller för att få bättre glid.

Alltså jag vet inte vad som borde sägas, förutom att vi (nästan) alltid haft roligt tillsammans och att vi (eller egentligen jag) enligt mamma låter precis lika nu som då.

Här tolv sekunder av dryga fyra minuter som finns.

När brorsan är i stan

I måndags ringde brorsan. Han var uttråkad, jag var uttråkad. Några timmar senare steg han av tåget med en rinka packad för obestämd tid. Vi har haft mycket spontant minutspäckat program. Igår gick vi från morgon till kväll.

Vi gick förbi stadsteatern.

Vi gick längs åstranden.

Sökte snygga väggar.

Gick på Runsala.

Gick vid skateparken.

Gick förbi domkyrkan.

Gick förbi Suomen Joutsen.

Gick förbi Åbo slott.

Gick förbi Forum Marinum.

Gick förbi kanadagäss.

söndagens stordåd

1. Vaknade kvart före två. Efter att jag vaknat halv sex och matat katter.
2. Gått till stan efter glömd cykel, som otroligt nog stod kvar.
3. Ätit chips.
4. Googlat bredspackling av en hel vägg. Sett videon och tänkt att jag nog ska klara av det där. Läst Det är inte lätt med bredspackling, men om man har lite erfarenhet av spackling och mycket tålamod så kan man klara av det och tänkt att jag ska glömma bort den där meningen.

tips i tre städer, eller min läsordning för juli

Den 12-14 juli kan man vara i Stockholm. Då kan man på ett ungefär gå till Galärparken och se  Much Ado About Nothing (av The Stockholm English Speaking Theatre), se utställning av Kjartan Slettemark på Kulturhuset, samt se utställningar av Lu Kowski och Dana Sederowsky på Fotografiska.

Den 18-19 juli kan man höra på musik i Åbo. 91 band/artister på två dagar under H2Ö. Bland annat de här kan man se:














Den 20 juli kan man utvilad och nyter åka till Barösund i Ingå för att se Skärgårdsteatern. I år spelar de:

12 lärdomar, varsågod

Jonej nääi, it siir dehä ut som en tåkådä yta som man sku vila måla it.

Vad jag lärt mig:

1. Det här kommer aldrig att bli en renodlad renoveringsblogg.
2. Jag ska inte få för mig att köpa renoveringsobjekt. Inte ens om det är ett trähus i Mynämäki.
3. De svordomar jag oftast använder är shit, perhana, fan och fuck.
4. Jag ska vara glad att jag bara fick för mig att göra en vägg, också om den råkar vara den största i hela lägenheten.
5. Jag ska vara glad att jag får göra sånt här utan lov av hyresvärd för det finns ingen hyresvärd. Om jag vill kan jag till och med lämna väggen som den är.
6. Jag vill inte lämna väggen som den är.
7. Jag blev bättre och bättre på att ta bort tapet. Var slutligen nere i knappa tjugo minuter per tapet.
8. Jag svär ganska mycket.
9. Det är inte bara att ta ner tapet, välja färg och måla. Tydligen borde man tvätta, slipa och spackla hela väggen. Eller i alla fall min vägg. Den är ojämn, på ett dåligt sätt.
10. När jag håller på glömmer jag allt annat. Mycket användbart.
11. Jag kommer antagligen att be om hjälp i alla fall.
12. Jag ska hålla ut lite till.

Man ska inte måla fan på väggen, eller först ska man spackla

Det fortskrider. Det är inte klart, men det fortskrider. Också om min gårdag bestod av mer pauser än arbetspass (man måste ju ha kaffepaus, äta, ta en kaffepaus till, diskutera livet och dess drama med två vänner när de hör av sig (den ena börjande: hi what's up och den andra med hördu hej, känns som om jag int allt vet var du är eller vad du gör), däremellan bli uppdaterad av en tredje om livet, döden och naturen (eller liiiiivet, dööööööden och naturn), få vara med på ett hörn i familjechatten (jo, vi har en sån) där det framkommer att brorsan är på tennisplan och tävlar medan föräldrarna sitter i publiken och brorsan vill veta om det var mamma som skrattade högt när brorsan svor högt (och jag stod själv i mitt vardagsrum och skrattade högt åt frågan), sedan behöver man en tredje kaffepaus för säkerhetsskull, öppna en chokladplatta som egentligen skulle vara en del av en födispresent till Tyskland (så nu ska jag köpa en ny och försöka posta paket och brev så snart som möjligt så att jag inte äter nästa platta eller öppnar nån av salmiakspåsarna), surfa lite, hänga upp tvätt man glömt i maskinen dagen innan, läsa lite bloggar).

Utgångsläget, då jag någon vecka tidigare inte varit förmögen att hålla fingrarna i styr.

Här hade jag varit och pillat ytterligare. Bara för att. Konstaterat att jag kanske behöver en kökspall, en borste och tapetklister. Då hade jag ännu inte inhandlat en skrapa.

Jag tänkte att det kanske är lika bra att lyssna på människor som gjort sånt här tidigare, Mia. Så här har jag smetat tapetklister på väggen och lagt på färskfolie. Hade tapetklister i ansiktet, håret, på t-skjortan, byxor och fötter. Övervägde att köra till en butik efter en ölkorg, pizzaingredienser och skicka ut ett talkoutrop. Skulle vara snabbare klar, ha roligare med sällskap.

Här skulle jag egentligen ha fortsatt med resten av väggen på samma sätt, sedan vänta några timmar och vips skulle tapeten vara borta. Orkade inte vänta, de frekventa pauserna hade ännu inte börjat, orkade inte klotta, hade inget mer att skydda golvet med, tänkte på chocken föräldrarna skulle få när jag gjort det själv, så jag fortsatte med tekniken skrapa och vatten. Gick förvånansvärt lätt. Hörde också min mamma säga i bakhuvudet Ja, ja. Om nån säger att du ska göra si, så gör du så och lite senare Du skulle ha bett om hjälp så skulle väggen inte ha blivit så gropig och jag svara Men det ska vaaa sååå. Och så tänkte jag att jag faktiskt får växa upp lite.

Orvar och Knut. Den ena snusande på sprutkannan, den andra poserande, väldigt mycket sig själv båda två. Klockan var halv elva. Jag hade tidigare konstaterat att tapetklistermetoden var effektiv och klottig, men gjorde också så att skrämmande mycket av min betongvägg fastnade kvar på tapeten när den kom ned. Väggen är betydligt spräckligare och ojämnare i verkligheten än på bilderna. Jag hade också tagit tid och insett att det tar en halvtimme att få ner en tapetbård med vattenmetoden. Knappt fyra timmar kvar tills väggen är klar. Plus pauser.

När det händer så händer det

Klockan är 11:12, det är onsdag och jag äter morgonmål vid köksfönstret. Utanför kör en traktor och måsarna skränar.

"Knut, kom och se på traktorn", ropar jag.

Knut kommer joggande, hoppar upp på köksbordet, snusar på min smörgås och springer sedan tillbaka till vardagsrummet. Jag fotar min vy, lägger bilden på instagram och skriver Det händer på #hgatan.

Här händer det.

Sedan får jag för mig att kolla vad annat jag hittar på instagran under #hgatan. Åtta bilder, varav en är tagen av mig själv för 13 månader sedan. Under den hade jag tydligen också skrivit Det händer på #hgatan.

Här hände det för 57 veckor sedan, också. En traktor som plöjer ängen för att senare så solrosor. 

Trots att man klickar på bilden blir den inte större. Konstigt nog är det inte ett foto som jag sparat på telefon och därmed kunde publicera som större variant på bloggen. Med tanke för min begeistring i traktorer kunde man tro att jag har ett särskilt album. Kanske dags att starta det.

Jag i nötskal

Vardagsrumsväggen med tapet ser inte särskilt snygg ut på grund av katter som klöst på den. Alltså ska jag, som den Vattufisk jag tydligen är, skrapa ner tapeten och måla väggen. Har fått erbjudande om hjälp av föräldrar, som jag tackat nej till. Har fått erbjudande om hjälpa av kompisar, som jag tackat nej till. Vill själv. Kan själv. Tror jag. Måste i alla fall testa.

Så en kväll, eller egentligen en natt närmare klockan tolv fick jag för mig att jag kanske ska testa hur det fungerar. Inte så att jag fantiserade att jag skulle fixa hela väggen. Inte så att jag hade de verktyg jag trodde mig behöva hemma. 

Jag blötte väggen med lite vatten. Pillade lite med mina fingrar. Det lossnade relativt bra, men inte överdrivet bra. Tapeten trillade liksom inte magiskt ner från väggen. Åhå. Efter tio minuters pillande blev jag lite uttråkad så jag gjorde nått annat. Och nu har jag mitt på väggen en tapetlös fläck. Ser ju... originellt ut. Väldigt jag. 

Om jag känner mig själv bra kommer väggen att se ut så där ännu nästa sommar. Jag har redan blivit van med den tapetlösa relativt stora fläcken. Finns bara en orsak att försöka fullfölja planen snart, mina föräldrar ska bo hos mig när jag reser bort. Och om jag känner mina föräldrar rätt kommer tapeten att vara borta och väggen att vara målad när jag kommer hem. Så kan jag inte ha det.

Britastårta

Det är bra med folk som ställer upp när man spontant en lördag bakar en tårta och frågar om de kan hjälpa med ätandet.

sinnesfridens återkomst

Hur man återfår förståndet: man inhiberar allt och ligger på föräldrarnas soffa begravd under en hög spinnande katter, varav den ena (Orvar) nu och då stigit upp för att ta några piruetter på ens högra axel. Man kan ångra lite att man också inhiberade träff med kompis som man inte sett på tre(?) år och som råkade vara i Finland, men det är smällar man får ta. Ibland kan man hasa sig upp lite i soffan, ta datorn i famnen och skriva några sidor.

ett efteråt

Det är först efteråt man kommer ihåg allt man gjort och hur allt man gjort betytt något mer än att det bara är något man gör. Hur värld är text och text är värld och ljud är värld och värld är ljud och färger är värld och värld är färger och hjärtslag är värld och värld är hjärtslag. Och hur beskrivande det egentligen är när man mycket konkret stått i en tom och kall stenbyggnad oerhört länge för att man försöker vara den uthålligaste, och man tittar mest av allt upp på ett fönster och tänker att där uppe är himlen. För att senare gå förbi byggnaden och inse att fönstret man tittade på var på markhöjd.

Och det är först efteråt, när man stiger ut, åker tillbaka hem från stenbyggnad, soffa, stenformation, barrträdsring, fågeltorn, herrgård, danssal, elstängsel, begravningsplats, middagsbord, gungstol och brunn, som man inser hur intensivt det varit, också om man hela tiden varit medveten om att man egentligen hållit andan den mesta av tiden.

Jag hittade Greger och det skrämmande konturlösa. Idag har jag fortsatt skriva, eller egentligen har jag idag börjat skriva på en helt ny växel efter en sjudagarlång skrivworkshop, och det är skrivande som gör precis allt ändå värt det.

dagens melodi

Rörde två olika elstängsel, ingen reaktion. Började gå mot träden, vände om när det började störtregna och jag inte hade paraply. Körde till Mynämäki för att köpa öl. Tror att jag bara vill flytta dit om solen alltid lyser. Det gjorde den inte idag. Hinner ännu skriva några minuter innan middag.

Där de döda träden står

Det är när man får order att vara tyst en dag som man förstår hur mycket man pratar. Det har gått några timmar och det har varit lättare att skriva, kanske för att man verkligen suttit vid datorn istället för att vandra runt. Och ändå, jag ska nu gå dit där de döda träden står. Om jag hittar dem. Och jag vill fortfarande röra ett elstängsel.

Herrgårdsliv i Hietamäki i Mynämäki

Jag sitter inomhus vid ett skrivbord. Har suttit ute så länge att min hud fortfarande doftar sol. Framför mig ett fönster, en lönn, gräsmatta, en röd stuga, två cyklar och stora träd som inte är lönnar. En mörkblå bil körde förbi nyligen och passagerarsidans dörr var öppen på vid gavel. Långsamt körde bilen. Nu går två konstnärer förbi fönstret. Igår skrev jag hjärtslag med krita på ett stort vitt papper på golvet. Jag kunde tänka mig att vara här en längre tid. 

i brunnen

Här sitter jag på Saaren kartano och veckolång skrivretreat. Jag skriver små lappar. För lapparna behöver skrivas. Det är inte lätt att skriva lappar. Skuld är ordlöst för det känns för mycket. Men det kan inte skrivas på en lapp. Egentligen borde jag ta en tupplur.

Allt jag har att säga

Det är väl nu jag borde börja skriva dagbok.

om man har en tyllunderkjol ska man använda den*****

Eftersom jag inte kunde hitta* en kattgif som både illustrerar firandet av Kameruns nationaldag**, att jag hade en väldigt zenig dag igår då jag inte alls var trött på mig själv eller någon annan***, och att jag plötsligt avslutade gårdagen på gräsplätt****, får man fantisera kattgifen istället.

Ungefär här.

* Jo, jag letade. Alla har sina sätt att fördriva tiden.
** Skickades nyss en bild på ett kylskåp fyllt med öl. 
*** Istället sov jag länge, städade, handlade mat och satt mest med den ena eller andra katten i famnen.
**** Vilket jag egentligen först nu när jag skulle blogga och läste senaste blogginlägg insåg att jag faktiskt efterlyst
***** Det ska jag göra ikväll.

Fast sämre kunde det väl vara

Lite hur det är just nu: flyter på en massa saker i huvudet. Så många att jag inte lyckas uppfatta en enda. Det känns inte som ett nystan eller en cementklump som stockat uppfarten, utan snarare är det motorväg med för många filer att hålla reda på.

Satt vid åstrand imorse och försökte skriva skönlitterärt. Visste att jag en kort stund tidigare kommit på något som verkade vettigt, men när jag satt där kom jag inte på det. Tänkte mest på annat utan att tänka på något överhuvudtaget. Har nu suttit i arbetsrummet, försöker skriva vetenskapligt på engelska. Blir inte så skapligt. Blir inte så engelskt. Blir knappt något alls. Och igen, tänker mest på annat utan att tänka på något överhuvudtaget.

Och det är väl rätt klart egentligen, jag är extremt rastlös just nu. Det kanske inte syns. Eller det skulle synas om man skulle följa med mig. På söndag spelade jag tennis, på måndag gick jag på café Art och skrivträff, åt lunch på Tintå, jobbade (försökte skriva, pratade istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de var ovanligt många), gick till RantaKerttu, gick till Forum Marinum, steg på Jakke Jokilautta för att lyssna på jazz. På tisdag jobbade jag (försökte skriva, pratade istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de var ovanligt många), cyklade iväg för att spela tennis, kom fram till regnig tennisplan och gick till Hirvi istället. På onsdag jobbade jag (försökte skriva, pratade istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de var ovanlig många), gick på kaffe till Kirjakahvila, därifrån till Veritasstadion för fotbollsmatch och vidare till Hirvii. Idag har jag varit på café Qwensell och skrivträff, jobbat (försöker skriva, pratat istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de är ännu fler än tidigare i veckan) och snart ska jag gå till Nationalbalettens uppvisning på Varvstorget. Egentligen tänkte jag inte göra något alls ikväll. Vara hemma. Men jag orkar inte, blir rastlös. Fast det kanske inte syns.

Förra veckan längtade jag till lördag. Då skulle jag inte göra någonting. Inte under hela dagen. Det gjorde jag inte heller, men blev så rastlös att jag fullbokade hela den här veckan i förtid.

Kunde tänka mig att sitta stilla på en gräsplätt någonstans imorgon, till och med försöka vara tyst den mesta av tiden, men med sällskap så att jag inte behöver vara tyst hela tiden. Typ som att sitta på J&Js terass. Bli lite mera zen. Så där på riktigt.

Hur en lätt sak kan bli svår, eller tvärtom

Känslan att cykla med välfyllda däck: åhå var det så här det ska kännas, åhå så lätt det är att cykla, åhå så fort det går, åhå.

Efter att flera gånger (betydligt fler än jag minns och vill erkänna) under de senaste månaderna (betydligt fler än jag minns och vill erkänna) försökt och misslyckats med att pumpa cykeldäcken, och ibland  vid nödfall (betydligt fler gånger än jag minns och vill erkänna) cyklat med knappt någon luft i däcken eller främst promenerat med cykeln, och efter att fler än en sagt något om att jag borde bli bättre på att ta emot hjälp: frågade jag om hjälp, fick den, och det var det. Hur lätt som helst.

Kaffe(?)

Det känns som om jag skulle ha sommarlov. Det har jag inte. Eller, sitter på jobbet och försöker omarbeta en avhandlingssnutt till en artikel. Det är inte som att copy-pasta direkt, om jag säger så. Det känns som om det idag hände något. Inget direkt klick i hjärnan, men som om jag skymtade nått som kunde vara bra att ta fasta på i artikeln. Kan inte riktigt namnge det eller se konturerna framför mig. Vet bara att det är någon form av nyckel. Det där som jag inte lyckades komma fram till när jag skrev avhandlingssnutten. Det som jag inte skulle ha kommit fram till om jag ens försökt. Av olika versioner. Och nu förstår jag varför det är både utmanande och intressant att omarbeta något som var färdigt i en annan variant. Men trögt går det.

Kanske det är det tröga som ger mig sommarlovskänslan. Eller en konstig känsla av frihet. Att flera gånger i veckan boka in skrivträff med cafe + lunch på stan, en helt vanlig vardagsförmiddag. Att fylla kvällarna med så mycket roligt och varierande program att det egentligen känns som om jag klämt in ett helt sommarlov under en och samma vecka. Och ändå kan jag tänka mig att när som helst (när jag inte redan har annat program) boka in kaffe. Bara för att jag kan. Och jag vill.

Eller så tar jag igen barndomssommarloven. Då var det mest spännande jag gjorde att cykla ensam till biblioteket. Annars minns jag inte så mycket annat än att jag gick i skogen på andra sidan återvändsgränden.

natten

Promenerade hem när sista nattbussen redan åkt och blev tvungen att stanna upp när jag kom till min gata, överväldigad över fågelsången och nattvärmen. Det var som att stiga in i en annan värld. Mycket fint att bo en bit utanför centrum, konstaterade jag än en gång.

Annat jag kan konstatera efter natten: har en biljett till Cameroon National Day Celebration i Åbo och en biljett till en fotbollsmatch.

punkter

1. Den här kylan är inte okej. Vädret tidigare, helt okej.

2. Jag har inte läst böcker på en tid. Eller, jag har inte läst romaner från pärm till pärm. Forskningslitteratur, diktsamlingar har jag läst. Romaner har jag läst till sidan tio och slutat. Men nu har jag läst Gone Girl av Gillian Flynn, från pärm till pärm. Gone girl är en berättelse stadd i stadig förruttnelseprocess, skriver SvD och jag håller med. Det var antagligen därför jag gillade den. Och eftersom jag igen upptäckt att det är kiva att läsa har jag fortsatt med Maraminne. Den gillar jag också.


3. Idag ska jag testa göra pesto av kirskål. Förhoppningsvis ska jag äta den också.

4. Dagens andra projekt är att tömma vardagsrumsgolvet på saker. Det mesta ligger där. Att packa upp och att tömma innehållet i en resväska på golvet är inte riktigt samma sak. Där har det legat en dryg vecka.

5. Jag överväger att gå över Halisbron, förbi forsen. Eller så gör jag det en annan dag.

6. Efter kattmatning klockan sju sov jag till halv tolv. Precis som det ska vara.

7. Jag har inte så mycket mer att säga. Så var det sagt.

Bloggmaterial

I något skede i natt sades orden "det här borde man egentligen blogga om". Jag tror inte att det var jag som sa det. Men om det inte var jag så höll jag i alla fall med.

Därför, på riktigt konstiga saker man kan göra en helt vanlig natt mellan tisdag och onsdag: äta grillmat i en bil parkerad mellan ett bibliotek och en kyrka. Eftersom man inte kan koncentrera sig på ätandet för att man skrattar för mycket på grund av immade fönsterrutor, då kan man veva ner ett fönster. Sedan färdigäten, stiga ut och konstatera att det på grund av fönstret antagligen var lika kallt att sitta i bilen som att sitta utomhus och äta. Sedan, gå till jobbet för att hämta en halsduk och förevisa arbetsrum mitt i natten. Sedan, stå vid Tomasbron. Som sagt, konstiga saker. Men ibland gör man sånt, bara för att man kan. Och konstiga saker minns man och ibland upptäcker man att konstiga saker är helt normala. Inget konstigt alls.

Dagen efter, kan man gå efter bilen och köpa annan mat. Det är ungefär det jag ska göra nu.

och någon dag ska man vara återställd

Medicin eller när det är som bäst: fest, övernattning hos kompis inklusive morgonmål utomhus och solandet på terass, följande natt övernattning hos föräldrar, den tredje natten övernattning hos annan kompis inklusive promenad och terasshäng vid vattnet, en bilfärd full med katter i baksätet, snart en tennisträff, i morgon en skrivträff och frissabesök, i övermorgon eventuell skrivträff och skuggfest.

hurra x 2

Idag är ingen vanlig dag för idag är det fest för Mias bok Maraminne. Plus att jag första gången i världshistorien förberett mig och redan vet vad jag ska skriva i Jessicas gästbok.

Ta ingen skit

Man blir ganska trött av att vara arg, ledsen och besviken. Kanske mest arg. Det är lätt hänt att man sätter sig på en soffa och somnar, för att vakna fem timmar senare, sedan vara vaken i fem timmar för att somna fem på morgonnatten.

Och man kan tänka: ska man nu verkligen blogga det där. Och då bloggar man det. Om inte annat så för att man själv ska minnas hur det kan bli, att man ska lita på magkänslan (som skrek vildsint för längesen), att försöka minnas att inte göra misstaget igen, för att minnas att det inte alltid handlar om misstag som man själv kan undvika, för att det så komiskt hände samma dag man hittade en A4 i sitt jobbpostfack där det stod Ta ingen skit, för att man inte senare ska försöka minnas varför man inte gjorde det som var tänkt från början, bara för att.

Och man kan bortförklara tupplur med jetlag. Men det handlar bara om att man just då försökte ignorera. Inget annat.

Oväder som buller och metafor

Jag borde skriva om Leros, skrivandet, vad det gjorde med mig, allt jag vill minnas, hur texten blev jag och jag blev texten, hur jag inte visste om texten gjorde mig till den jag blev eller om texten blev som den blev på grund av mig. Men vissa dagar kan jag inte skriva om det. Idag kan jag inte skriva om det. Idag är jag yr. Sådär på riktigt yr så att det svindlar. Rakt in i ett stormnystan steg jag så snart jag kom av planet. En tråd hade börjat lossna redan innan planpåstigning. Men då hade jag ingen aning om hur många trådar det fanns som egentligen satt löst.

Leros, en annan dag.

sämst

När jag trodde att det inte kunde bli sämre: På-/avstängningsknappen på min telefon har slutat fungera. Alltså, kan inte stänga av den. Alltså kan inte ta med den på ett flyg där man brukar behöva stänga av den. Alltså är både utan dator och telefon.

Murphys lag (eller varför jag nyss kontaktade försäkringsbolaget)

Några stänk från ett saftglas + bärbar dator = hejdå.

Precis när jag börjat blogga och precis när jag ska åka iväg på veckolång skrivkurs.

Å andra sidan: tror inte att det någonsin är rätt läge. Vill gråta men orkar inte. Har grävt fram min gamla dator från våren 2007, den fungerar så länge jag har strömsladden i och väger en himla massa kilon. Antar att den snart får se Leros.

Tillägg: Lättare att gråta men orkar än mindre. Eftersom datorn är knappt tre år gammal är den för gammal för försäkringen.

Tillägg: Ingen dator. Inte ens en gammal. Den gamla slocknar, går på övervarv.

Stadsforskarn

Hur länge det tar att återvända till vardagen efter disputation: en månad.

Först vila och återhämtning, sedan göra allt som blivit ogjort de senaste månaderna: reda upp papper, lämna tillbaka tiotals bibliotektsböcker, läsa studentuppsatser, läsa tentor, ordna med räkningar, svara på mejl, planera undervisning. Plötsligt: sitter på jobbet och inser att allt ogjort blivit gjort. Sedan inser jag att jag inte vet vad jag ska göra. Inser att jag inte har doktorsavhandlingen som jag kan pilla med. Plötsligt ska jag på riktigt börja med ett nytt forskningsprojekt och vet inte riktigt var jag ska börja. Så idag sitter jag på en stadsforskningskonferens.

2014

Senast jag firade vappen var år 2008. Tror jag. Eller det är den senaste jag minns, för samtidigt har jag en aning svårt att tro att jag totalofirat den sedan dess. Sex år är en hel massa år. Men i år firade jag den. Så där så att det blev med besked. Med hela vappaketet, liksom.

Och sedan vaknade jag två dygn senare. Allt var precis som vanligt. Människor gick omkring i staden, i butiker, på torget, längs gatorna som om inget någonsin hänt. Jag gick på stan, gick på kaffe, körde till köpcentrum för att köpa en ny kånken, gick till stan för att dricka en cider på lördagkväll. Jag packar min nya kånken för huvudstadsvistelse, packar resväskan för grekisk vistelse. Och ute växlar det med att snöa, regna och hagla.

Hur jag kommer att minnas vappen om sex år: snön som fortsatte dag ut och dag in.

Vi firar 3 år

Idag har jag haft katterna i exakt tre år.

amen och tack

Påskfirande: sill, grillkorv, chips, pepparkakor, premiär av egenhändigt däckbyte, t-skjortsväder, poesigrej, Ekenäsbesök, biltvätt och utomhusluft.

denna måndagen också ett liv

Så konstigt och ändå inte:
Kursplanering flöt över i lunch, som flöt över i shopping av sommarkläder, som flöt över i terassinvigning.

Att disputera

Vissa blogginlägg går inte att skriva. Och ändå skrivs de.

Så här känns det: som om det aldrig hänt, som om det var en dröm, som om det var tusen år sedan, som om det var en annan värld.

Det blev till slut en bok, en lectio, en fest, en disputation och en hel massa fint och talangfullt folk jag känner på en och samma plats som sa så fina saker. På festen skrattade jag mest åt alla tokigheter folk hittat på, några dagar senare satt jag mest på soffan och skrattgrät för att jag var så rörd. Jobbmänniskor överträffade sig själv i planerat obskyrt karonkaprogram (candy crush med kollegor som karameller, frågesport (som jag som tur var visste svaren på: för att klara doktorantiden har jag ätit kokt ris med pesto, druckit väldigt mycket cider, vunnit fler poetry slam än jag minns, tittat på Breaking Bad och Orange is the New Black) och avslutning där jag fick poetryslamma en sida av avhandlingen, M hade skrivit den bästa tillfällesdikten (om bland annat riktiga vänner och andra som jag känner) och vid uppläsningen hade hon en bakgrundskör, en massa fredagsmänniskor ställde sig upp och höll ett tal, pingisklubben höll tal där jag mest av allt ville ropa att man inte ska bromsa vid backpingis, Y och M läste egna dikter om att ligga vid universitetet där jag också måste vara med, och som avslutning skrattgråtframkallande tal/sång/dans av L och P. Går inte att beskriva, men kan ses här och här (utan människor).

Det är lite som att åka på en veckas solsemester, komma tillbaka som en ny människa och det känns som om allt har blivit annorlunda tills man stiger av flyget hemma och det känns som om man aldrig ens varit borta.

Den här veckan: fullt ös framåt.

14 dagar kvar!

Har hunnit sedan senast:

1. posta/överräcka 256 avhandlingar

2. skaka hand med rektor/överräcka avhandling/berätta om den/skaka hand igen

3. skriva en halvfärdig lectio, ha krissamtal, skriva en ny halvfärdig lectio, ha kristsamtal, radera allt och påbörja ny lectio enligt modellen "enklast möjligast".

på mitt köksbord!

Moment 22

Fjärde natten i rad som jag drömde om disputation men ingen regelrätt mardröm ännu. Verkar mest som jag förbereder mig på det som ska komma och olika versioner. Samtidigt: avslutade nyss ett 1,5 timme(!) långt telefonsamtal med någon som disputerade i fredags. Kontentan: man kan aldrig helt förbereda sig.

saker man hinner med när man inte bloggar

1. slutspurtsjobba en och annan helgdag, också om man trodde att det var slut med sånt.
2. boka catering
3. skicka ut inbjudningar
4. gå på en disputation och en karonka
5. fylla år
6. äta lunch/gå på kaffe/gå på öl/spela squash
7. vara trött och mensvärkig en måndag, gå hem tidigare och sova i tre timmar
8. åka till Alberga för att äta lasagne och spela spel
9. skicka avhandling till tryckeri
10. gå på musikal
11. få en vardagsrumsmatta i födelsedagspresent
12. få en ny frisyr
13. se ungefär tio filmer
14. spontangå på konsert
15. glömma bort en hel massa saker man gjort
16. åka taxi två gånger
17. köpa en disputationsklänning
18. inte köpa en karonkaklänning
19. vakna allt för tidigt fast man kunde sova länge
20. gå allt för sent i sängs när man måste stiga upp tidigt
21. skjuta upp en kaffedejt
22. boka in tidningsintervju om avhandling
23. läst korrektur femtielvahelvetesjävla gånger

Värsta harmoniska typen

Värsta harmoniska typen. Det är vad jag är, tänkte jag igår när jag traskade från inspektion av festlokal. Eller så var det solen som spöka. Men sen fortsatte jag tänka det när jag gick på kaffe, tappade bort tiden och trodde att väggklockan i Fabbes var fel. Där hade jag nöjt suttit i en och en halv timme utan att titta på klockan. Imorse när jag gick till föreläsningen tänkte jag det igen, plus att jag var förvånad över hur märkbart piggare jag var än jag brukar vara. Till motsats från gångerna tidigare (alla) då jag kvällen innan ölat. Värsta harmoniska typen när jag sedan gick till Delhi Darbar på lunch, och det fortsatte när jag efteråt gick igen till Fabbes. Och idag lyste inte ens solen. Just nu lyser definitivt inte solen, men jag tänker gå ut på promenad. Det är något skumt på gång. Kanske våren.

mysteriet

Ibland när man tänker att man ska gå på fest och att det ska vara kiva, går man istället inte på fest för att man plötsligt inte har lust och man somnar istället tidigt på soffan. Andra gånger när man är lite skeptisk till fest går man i alla fall, tänker att man kan gå hem tidigt men har sen hur kiva som helst när man väl är där. Eller så beror det på att man kvällen innan inte gick på fest utan sov framför teven.

9 dagar, på ett ungefär

Man kunde tycka att jag skulle blogga lite oftare efter att jag lämnat in.

Istället har jag: planerat undervisning, undervisat, gått på öl, hälsat på Jessica, skrivit dikter, gått på lite mer öl, funderat på layout, gått på kaffe, gått på bio och nu sitter jag här.

Ska: boka catering, planera undervisning, gå på öl, gå på fest, sluta oroa mig över saker jag inte kan göra något åt, ha det bra. Och imorgon ska jag läsa dikter på alternativ årsfest och kanske sluta glömma bloggen. Det blir bra.

Att sysselsätta sig med

Om man befinner sig i Åbo idag, då ska man gå på Runebergsfest. Det är en order.

Om man vill lyssna på författare prata om fantasy och science fiction ska man lyssna på podcasten Fantastisk Podd.

Om man är intresserad av spel, eller egentligen om man är intresserad av att lyssna på folk som talar om spel och allt möjligt annat, så ska man lyssna på LUCcast. Mycket underhållande. I avsnitt sex fick jag dessutom  tips på spel som just jag borde spela. Eller de gjorde i alla fall ett tappert försök. Jag hade råkat, någon vecka innan, prata med Madmalinskij om spel och blev då tipsat om annat. Har ännu inte hunnit testa, men jag ska.

Om man vill se början av januari från mitt köksfönster kan man se på det här:

idag är en dag då jag fyller alla sociala medier med

JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT!

Nu ska jag äta lunch. Sedan fira i dagarna fem, ungefär.

egentligen ganska bra

Jag är lugn. Mycket lugn. Mycket mycket lugn. Sen är jag uppjagad över att det är så lite tid kvar. Uppjagad på ett bra sett. Jag är babblig, pratar fort. Är otålig, frustrerad för det händer iiiingeeeentiiiiing. Är rastlöst. Blir trött. Irriterad för att hela tillvaron är så inrutad. Vill göra någonting spännande. Något som jag inte brukar göra. Vill skrinna. Vill inte skrinna. Kan inte ens skrinna. Vill gå på museum. Tänker att museum är tråkigt. Vill gå på kaffe. Gå på öl. Gå. Och gå. Tänker ta bussen. Tar inte bussen. Känner mig oroväckande lugn. Ingen panik alls. Och så tänker jag att rastlösheten i kombination med tröttheten som väcker mig mitt i natten är paniken. Men den känns knappt. Jag vill bara göra något roligt. Blir irriterad för jag vet inte vad det roliga är.

Det måste bort

Efter ett och annat förståndigt ord av smart typ har jag trollats bort en del av undervisningen som riskerade ruttna där nere i stressbottnet jag inte hinner till. En artikel jag i ett svagt och smickrat ögonblick lovade har jag helt på eget initiativ trollat bort. Nästa veckas seminarium borttrollat. Dagens möte i Helsingfors borttrollat. Nästa veckas undervisning är planerad så att jag ska behöva göra minsta möjliga insats. Dit for de och gott gjord de. Både jag och alla andra inblandade kommer att överleva. Jag kommer närmare slutet. Jag har skrivit förord. Idag är det en vecka till deadline.

Förra blogginlägget måste bort. Det är nya tider. 

Något jag egentligen visste från tidigare

Kombinationen som inte är det mest lyckade: somna sent för att man är stressad över att man ska vara trött när man vaknar, vakna halv fem och stiga upp fem för att man är oroad över om man valt rätt lokal för karonkka, äta morgonmål så tidigt att vrålhungern slår till prick kvart över tio när man stiger in i föreläsningssalen, upptäcka att kursdeltagarna blivit betyligt fler än förra veckan, på stående fot planera om och improvisera en ny föreläsning, rusa iväg medan de diskuterar för att försöka hitta ett större utrymme till resten av kursen.

Men allt överlever man.

Och om jag av någon helt sjuk anledning får för mig att skriva en doktorsavhandling till måste jag se till att jag då inte kombinerar slutförandet av avhandlingen med undervisning så att understa ruttnar.

En riktigt bra grej: ska gå iväg från jobbet i klok tid idag eftersom jag ska hänga med kaverin, dricka nån cider, fake-curla och sedan äta på Tintå.

Slutet är nära

I något skede förra veckan tänkte jag blogga om den här galna/kaotiska/yra/hjärtklappande tiden innan man ska lämna in en slutlig version av avhandlingen. En sån där version som åker till tryckeri. Sedan var jag för galen/kaotisk/yr/hjärtklappande att jag inte kunde blogga. Följande dag hade det gått om och jag tänkte att det var bra att jag inte bloggade. Sedan kom en dag då det kändes kaotiskt igen. Sedan blev det bättre, för att bli sämre, för att bli bättre. Idag är 18 dagar kvar.

sjukbloggen, del 8761234

När jag ändå kommit så bra igång med ögoninflammation och luftrörsinflammation i december tyckte tydligen min kropp att jag lika bra kan, efter en liten jul- och nyårspaus, fortsätta med inflammation i halsmandlarna i januari. Hej så det går.

som man börjar ett nytt år

I natt gick jag och sova fyra, vaknade pigg halv tio. Kände mig väldigt väldigt gammal och inte alls så gammal, satte mig vid köksbordet, drack kaffe, åt en smörgås och kom på att jag kanske borde börja skriva dagbok. Så jag började. Och när jag gjort det kom jag på att jag antagligen borde sluta överanalysera allt. Det har jag ännu inte slutat med. Så för att distrahera mig, en form av årsresumé:

I början av året hade jag precis flyttat och installerade mig fortfarande. Stora delar av hösten innan hade jag regelbundet frågats på jobbet om hur jag mådde och om jag kunde sova. Då mådde jag okej och sov. Det tog slut på våren. Jag gick på skrivkurs, gick ut efter skrivkurs, skrev och försökte andas. Ibland föreläste jag och var råddig, ibland stannade jag hemma för att jag var så trött. Jag blev påverkad av och kände hjälplöshet över varje lilla notis jag läste i tidningen. En dag gick jag på lunch på jobbet och erkände att jag knappt sov. Jag fick tips om hur jag kunde göra när det kändes som om jag inte kunde andas. Jag pysslade, målade och satt en hel del hemma framför något form av projekt man gör med händerna mer än huvudet. Efter en tid blev det bättre. Efter en tid var allt som vanligt. En dag åkte jag på mycket spontan ensamresa till Stockholm. Efter en tid var allt bättre än vanligt. Jag orkade vara social också utanför den inrutade, överkomliga, återkommande och enkla arbistisdagen. Jag blogg100:de. I början bloggade jag mest listor, bilder och tipsade om andra bloggar. Jag poetry slammade och vann. Jag poetry slammade och det gick dåligt. Jag poetry slammade och jag vann. Jag uppträdde lite mer med att läsa dikter. Jag höll workshop i poetry slam för två gymnasieklasser och en högstadieklass. Det hade jag inte gjort tidigare. Det var roligt. Annan grej jag aldrig tidigare gjort men gjorde i år, var att prata i radio om bloggar. Jag gick på arbisskrivkurs på våren, skrivkurs i Helsingfors, skrivkurs i Kimito och en ny arbisskrivkurs på hösten, var med i NaNoWriMo i november och klarade det. Jag träffade en massa vänner jag inte orkat träffa tidigare under året. Jag var rysligt social hela tiden och ju mer jag var destu energiskare och gladare blev jag. Jag fick en massa energi och slutspurtade med avhandlingen. Jag skickade in den, fick de två utlåtandena, skickade in den till språkgranskning och jag fortsatte säga till folk att jag inte ska fortsätta forska när folk frågade vad jag skulle göra när jag var klar. Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag skulle inte forska. Jag ville fortsätta forska men sa det inte till någon. Kom på ett forskningsprojekt jag ville syssla med, skrev tre ansökningar och blev beviljad finansiering. En grej jag aldrig trodde var möjligt. Jag som var förberedd på att bli arbetslös i april. Jag överanalyserade en hel del, varje lilla detalj analyserade jag. Försökte låta bli men fortsatte. Och det är ungefär här jag är nu. Sitter i vardagsrummet och bloggar. Ska titta på film.

När det drar ihop sig

Gammal skåpmat: 2012, 2011, 2010 och 2009. 

Årets film: Vi är bäst!

Årets filmupplevelse: Det enda som på något sätt var speciellt var att jag var på bio första gången i mitt liv ensam med pappa någon dag innan jul. Vi såg Hobbit.

Årets utställning: David La Chapelle i Stockholm.

Årets seriealbum: Tror att det varit ganska klent med sådana. Eller så minns jag fel.

Årets musikupplevelse: Hur jag än försöker minnas kommer jag inte ihåg att jag varit på någon konsert i år. Mycket konstigt. Men ingen panik, kom på att jag två gånger i år läst dikter ackompanjerad av ett band.

Årets bok: Martrådar av Mia Franck.

Årets spel: Candy Crush. Fastnade i maj och kom till slutet för några dagar sedan.

Årets teve: en hel massa seriemaraton har jag avverkat. Senast en säsong av Homeland under julen.

Årets reseupplevelse: En mycket impulsiv resa till Stockholm. Någon timme efter att jag fick idén satt jag på båten.

Årets teaterupplevelse: Håpas du trifs bra i fengelset. Var jobbig att se just den dagen.

Årets dansföreställning: Nötknäpparen.

Årets konferens: har bara varit till Malmö på något som kallades un-conference.

Årets bästa beslut: att skriva en forskningsplan för ett nytt projekt.

Årets orosmoln: de tre klassikerna: sjukdomar, döden, och ekonomin.

Årets äckligaste: en kaskad av Orvar. Kan nu meddela att spår inte längre finns kvar.

Årets "Äntligen!": Lämnade in doktorsavhandlingen för förhandsgranskning och skickade iväg ett skönlitterärt manuskript till förlag.

Årets mat: under de senaste månaderna har jag ätit en massa körsbärstomater och svarta bönor i ugn med grynost.

Årets fest: hade en litenliten fest i början av året. Har främst varit en del förberedelser inför nästa års fest.

Årets heldag: firande av brorsa. Först klättring, sedan mat och slutligen en och annan pub.

Årets "Åhå, det hade jag ju glömt bort, tills jag läste det i min blogg": våren. Å andra sidan kunde den gott och väl glömmas. Den var bara tung, mörk och trög. Orkade inte alls vara social. Det enda jag klarade var att gå på tisdagar på skrivkurs + öl, och det var för att det var inrutat i kalendern och inte krävde så mycket mer.

min jul

När jag förra söndagen gick till tåget kom jag på att jag glömt att packa andra kläder än underkläder och strumpor. Det blev värre. När jag satt på tåget och öppnade jackan märkte jag att jag glömt att klä på mig nått klokt. Vilket betydde att jag satt i tåget med en åtsittande och ful jumper som var skitig och svettig eftersom jag storstädade i den. Så där så att jag inte städat de senaste två månaderna (eller antagligen längre) och nu gnidit de mesta så rent det gick. Där satt jag alltså på tåget med vinterjackan på för att jag kände mig så äckligt klädd. Men ingen panik. Min jul har varit hur bra som helst. Har en gång varit utomhus under de senaste fem dagarna. Skyller på ihärdigt regn. Mest av allt har jag legat på lilla soffan, stora soffan eller halvsuttit i en fåtölj i vardagsrummet. Inte så mycket mer. För att göra det behövs inte så mycket kläder. Flanellpyjamasen som jag alltid har här i skåpet har fungerat alldeles utmärkt. Bara några enstaka gånger har jag lånat mammas kläder.

Inte så tokigt i alla fall

Igår hälsade jag på mommo.

Hon sa: nu har Lotta och jag samma frisyr.

Jag tänkte samma sak när jag öppnade dörren och såg henne. 

saker man gör när man är ledig

Igår gick jag till frissan, sa: jag vill ha permanent men inte se ut som en mommo. Jag fick en permanent och efter lite styling såg jag ut som en mommo. När jag steg ut på gatan satte jag på mig mössan, tog bussen hem som den värsta av drama queens och väl hemma försökte jag skaka bort sprejhjälmen. Gick okej. Tog första bästa buss tillbaka till stan och satte mig på fredagsöl utan mössa.

Idag vaknade jag med det största av hår och förutom att jag ska försöka göra det lite mindre, ska jag arbeta på att bli väldigt hungrig. Ska på kamerunsk middag och den enda regel jag fått är att jag inte får säga nej till mat. Ska nog gå bra.

halleluja!

Runt ett i natt stod jag vid printern på jobbet, skrev ut avhandlingen till språkgranskningen och hälsade på väktaren som gick sin runda.

hittills idag har jag...

• öppnat en textversion
• fört in ändringar i version
• tagit kurens nästsista antibiotika
• upptäckt att det var fel version
• sökt upp rätt version
• hostat
• fört in ändringar i rätt version
• avbokat en lunch hemma hos kompis på grund av bråttom
• upptäckt att jag redan fört in samma ändringar i rätt version
• snutit mig
• sökt i rätt version hur långt jag fört in ändringar
• ätit skrivbordlunch
• hittat stället (fram till sidan 39)
• fortsatt föra in ändringar
• lagt i ögondroppar för ögoninflammation
• använt tidtagarur för att se hur mycket tid en sida tar
• räknat ut hur länge det tar att göra resten med samma takt (26 timmar)
• velat gråta en skvätt
• inte gråtit en skvätt
• fortsatt med snabbare takt

Status: orkar inte gå hem

Överväger att stänga dörren till korridoren, släcka lampan och kura ihop mig på golvet i arbetsrummet för att ta en tupplur. Vet inte om det är slutspurt på språkkorrigering i avhandling, mörkret eller det här sjukdomstillståndet som inte vill sluta.

åka bort och stanna kvar

Imorse blev jag inte väckt vid sex för att mata katter halvt i sömnen och sedan sova vidare för att några minuter senare igen bli väckt för att katt tycker att jag inte ska sova vidare. Det är först när de är borta som man märker hur lyxigt det är utan katter. Men tomt.

Igår åkte de på julferie med helpensionat. I torsdags såg jag baletten Nötknäpparen, igår såg jag pjäsen Mina vackra ögon och idag gick jag på bio för att se Vi är bäst! Rekommenderar särskilt filmen.

Livet, hur bra grej som helst.

Igår fick jag världens bästa nyhet och lämnade en nästan odrucken cider kvar på krogen på grund av hostattack och brist på röst. Idag vaknade jag med ögoninflammation och upphostning av både det ena och det andra (varsågod för info), suttit hemma på soffan i pyjamas och språkgranskat  avhandlingen, fått mitt första fanmejl av någon som gick min kurs över ett år sedan. Livet, hur bra grej som helst.

ofattbart. OFATTBART.

Jag har fått postdoc-finansiering.
JAG HAR FÅTT POSTDOC-FINANSIERING.

Jag behöver inte oroa mig för den närmsta framtiden. Jag får påbörja ett nytt forskningsprojekt. Jag får göra fältarbete. Jag får göra gruppintervjuer med femtonåriga flickor. Jag får fundera på staden. Jag får fortsätta sitta i mitt arbetsrum. Jag kan äta annat än gröt. Jag får forska. Herregud. Någon tror på mig. Eller, jag har enorm tur i pengalotteriet. Men ändå, nån tror på mitt forskningsprojekt.

ett genusteoretiskt begrepp på väggen

Eftersom jag kände att livet återvände idag mellan hostattackerna gjorde jag en tavla. En 60 x 60 cm gurlesk sak. Har de senaste två åren köpt leksaker, creepiga dockor och plastblommor från loppisar för ändamålet.

rekord i självömkan, och dagarna sedan tisdag har bara försvunnit

Ännu igår när jag vaknade mitt på dagen var jag helt övertygad om att jag aldrig kommer att bli frisk. Det är en dunderflunssa som slagit till. Då blir man aldrig frisk. Sen piggnade jag till. På kvällen gick jag ner till källaren för att fylla på torrfoderlagret i lägenheten, gick upp för trapporna och tog nytt rekord i att vara andfådd. Nu tror jag att jag kan bli frisk i något skede. Men hostan och huvudvärken kommer aldrig att försvinna.

11 saker jag lärde mig av NaNoWriMo

30 dagar (eller mindre) tog det för mig att bli van att skriva varje dag. Så van att det i förrgår, igår och idag känts konstigt att inte vara tvungen att få ihop romanord. Eller, jag har också tidigare skrivit rätt kontinuerligt, men aldrig så mycket varje dag. Inte 1667 ord varje dag. I början trodde jag inte att det skulle vara möjligt. Det gick trögt. Jag var varje dag efter i ordmängden. Det var först mot slutet det började lösa sig. Jag lyckades skriva mer än 1667 ord per dag, vilket betydde att jag klarade det.

Vad jag lärt mig:

1. Om jag klarade det en gång kan jag göra det flera gånger.

2. Jag tycker om att redigera text. Ju fler dagar som gick destu mer ville jag gå tillbaka i texten för att redigera. Det gjorde jag inte. Jag hann inte. Är inte så säker på att jag säger att jag tycker om att redigera när det är dags att verkligen reda ut vad jag skrivit.

3. Jag skriver vanligtvis rätt långsamt, så där så att jag funderar mycket på ordval, repliker och rytm medan jag skriver. Det är inte hållbart om jag ska skriva mycket.

4. Om det är svårt att skriva utan att tänka så mycket eller lockas att redigera blir det lättare för mig om jag skriver med en avstängd skärm. Det gjorde jag ibland. Betydligt färre gånger mot slutet.

5. Ibland blev det också lättare om jag hade tangentbordet i famnen och tittade bara ner på det när jag skrev.

6. Jag måste planera bättre innan jag börjar om jag ska göra det en gång till.

7. Också sånt som jag skrev i början kändes meningslöst, visade det sig mot slutet att det fanns något där och att det kunde knytas ihop med annat så att det blev betydelsefullt.

8. En person som jag överraskade mig själv genom att skriva in i början, och en person som inte hade någon direkt funktion blev viktig för helheten.

9. November är inte den idealiska tiden att tokskriva. Eller i alla fall inte i år.

10. Det är inte alltid roligt att skriva. Men jag gjorde det i alla fall.

11. Det är roligt att skriva att när jag upptäcker att en värld och berättelse växer fram som jag inte visste att jag hade i mig.

30.11 genom historien (eller sju senaste år)

År 2013: skrev på flyg från Rovaniemi till Helsingfors, skrev på Helsingfors flygplats, skrev på buss mellan Helsingfors och Åbo, fick ihop 50446 romanord inom november (wohoo!*), gick på julfest, gick hem tidigt från julfest.

År 2012: köpte jag en lägenhet.

År 2011: gick jag på teater. Efteråt gick jag på öl.

År 2010: packade jag upp flyttlådor.

År 2009: hade jag deadline för ett bokkapitel. Boken finns nu i min bokhylla på jobbet.

År 2008: satt jag ensam i en lägenhet i Stockholm, väntade på att människan som bodde där skulle komma hem, jag undrade varför jag egentligen var där och om jag ville vara där.

År 2007: satt jag i samma lägenhet i Stockholm, eller så hade jag nyss åkt till en annan lägenhet där jag åt club sandwish och pratade om livet.

År 2006: packade jag ner min halva av ett hushåll i flyttlådor. Innan det var det nästan sju år sedan jag flyttat senast.


* kräver ett helt eget blogginlägg. Kanske imorgon.

Rovaniemi tur och retur

När jag avklarat en natt i en delad sovhytt på tåget med främling ringer hotellet och meddelar att en dubbelbokning gjorts och mitt enpersonsrum bytts ut mot ett delat rum med främling. Jag var kanske inte den trevligaste personen i telefon nyss.

min onsdagslista

stulen av catariina.

dagens låt: hittills ingen

dagens frisyr: genomborstat

dagens smink: någon rest från igår

dagens klädsel: gårdagens

dagens roliga händelse: inget roligt har hänt hittills. lite roligt att jag vaknade och steg upp rysligt tidigt också om jag kom hem och somnade rysligt sent. Eller nä, det var inte helt roligt.

dagens planer: att sitta lite till på jobbet, sedan gå hem.

dagens saknad: chips kunde vara helt okej.

dagens tråkigaste: inget tråkigt.

dagens mat: kaffe, smörgås, vindruvor

dagens mående: trött

dagens tanke: måste skriva.

dagens längtan: sova

dagens smycke: inget

dagens önskan: att någon magiskt tvättat soffa och matta hemma när jag varit borta. I natt när jag kom hem blev en av katterna så ivrig att han åt mat i rasande takt och började sedan tokspringa av lycka för att jag var hemma och han tyckte att vi skulle leka. Resultat: han kaskadspydde över soffan, på golvet och längs mattan. Han tyckte inte att det var så märkvärdigt utan ville fortsätta leka medan jag försökte städa upp. Efter det ville ha en portion mat till. Hur tvättar man en soffa på bästa sätt?

helt under kontroll!

Jag är efter i NaNoWriMo, har inte hunnit så långt som jag tänkt i språkändradet av avhandlingen, läser inte bloggar dagligen längre, inte ännu hunnit läsa (senkommen) text inför forskarseminariet imorgon. Men: idag har jag preliminärbokat en festplats, bokat tåg och flyg till och från Rovaniemi för slutet av veckan, tackat ja till att skriva artikel till dansk vetenskaplig tidskrift, sagt ja till att sitta i ett finskt redaktionsråd. Och så har jag börjat skriva ansökningar. Alltid dessa ansökningar för både det ena och det andra. Nu går jag hem.

Ett ps. till Futuraba: Ses imorgon, lunch imorgon, pratas imorgon!

på ett ungefär

Idag har jag provpromenerat till Raunistula för att förbereda mig på hur jag ska gå imorgon för att hitta dit och för att se på en gammal ladugårds fasad. Utsidan såg ut som ett ställe där jag kunde ha en fest. När jag gick därifrån började det snöa.

Att curlas genom livet

Om vi säger som såhär: Det är inte jag som är med i videon. Redan nu, samma kväll har jag blåmärke på höger knä och träningsvärk på de mest mystiska ställen.

att begrava en bloggkategori

Veckans bästa: jag har en opponent och ett disputationsdatum under våren.

Så mycket annat behövs egentligen inte just nu. När jag igår bandade in en podcast med Mia för en kurs som hålls nästa höst, presenterade jag mig som doktorand för att sedan flika in att jag (om inget oförutsett händer) inte är det längre när kursdeltagarna lyssnar på podcasten. Snart kan jag begrava bloggkategorin doktorandliv.

Bloggbart

Vad jag kunde blogga om: hur det var att hålla workshop i estradpoesi för en klass sjuor, hur min helg var, hur det går i NaNoWriMo, jobbfrustrationer, vädret, vilka trick jag använder för att inte sluta skriva, att det är Runoviikko i Åbo den här veckan, att det tar så länge att redigera språk, att Martina börjat blogga (hurra!), att jag planerar göra egen fil, hur bra en del saker känns, hur dåligt en del andra saker känns, hur katterna mår.

Istället: försöker jag hänga med i NaNoWriMo på kvällarna och redigera språk i avhandlingsmanus på dagarna så gott det går.

Mitt huvud i 3D

Redan i måndags fick jag (högst troligen) veckans bästa meddelande:

Alltså, hur fint som helst. Den inte helt anonyma* drömmaren har aldrig sett mig poetryslamma (ännu). På fredag skall jag åka till en högstadieklass i Kyrkslätt för att hålla en workshop i att skriva och uppträda med dikter. Tyvärr tror jag inte att de kan projicera i 3D. De har dessutom inte högtalare så kan inte heller visa exempel genom att ha Für Elise i bakgrunden. Genast jag fick meddelandet testade jag läsa en dikt med bakgrundsmusiken. Fungerade förvånande bra. Spelar kanske in någongång och bloggar en fortsättning.

* Förlåt, du får helt enkelt räkna det här som att jag ger cred till dig.

Curling, det låter för tokigt för att missas

Flickforskningskonferens, bokmässa, födelsedagsfest och releasefest är hur bra som helst. Men att jag det här veckoslutet inte varit utomhus mellan fredagkväll klockan 18 och måndagmorgon klockan 9, eller att jag  haft samma nattlinne på mig dygnet runt, eller att jag skrivit, eller att jag städat, eller att jag tittat på Walking dead, eller att jag gjort 93 små maränger, eller att jag gjort en hel massa majonäs, eller att jag gjort zucciniplättar, eller att jag ätit plättar med jordgubbssylt som lunch, eller att jag tvättat tre maskiner tvätt, eller att jag gjort lunchlåda för de närmaste dagarna, eller att jag gjort äppelmarmelad som nu står i glasburkar i kylskåpet gör allt annat så mycket bättre. Jag tror att hemligheten ligger i att dagtid gå omkring i nattsärk. Dessutom har jag anmält mig till att testa curling.

dag tre av trettio

Igår var jag helt säker på att jag ska hoppa av NaNoWriMo. Jag tänkte att jag raderar mitt konto och låtsas att jag aldrig haft ett konto, att jag aldrig började skriva.

Det fungerar inte för mig, tänkte jag. Jag är sådan som skriver avskalat och för varje omarbetning bygger jag snarare ut, än skalar av. Jag är sådan som tänker en hel del innan jag skriver. Jag är sådan som bara lyckats skriva dagligen på samma längre text om jag först promenerat och under hela promenaden försökt komma på exakt vad jag ska skriva när jag sätter mig vid datorn. Och sedan skrivit det. Det är sant. Att då plötsligt skriva 1600 ord per dag under en månads tid är evinnerligt svårt. Och svårare är det när jag började skriva och insåg att jag inte planerat tillräckligt innan. Har en början och ett slut. Har karaktärer. Har miljö. Har en utveckling. Har inte konkreta scener.

Idag klarade jag av 1600 ord. Men det enda som fungerade var att jag ställde klockan på 10 minuter och försökte skriva ett visst antal ord. Om jag lyckades fick jag se ett avsnitt av Walking dead, om jag misslyckades fick jag tömma diskmaskinen och tvättmaskinen. Så där höll jag på tills jag lyckades komma upp till mitt tiominutersmål, hade storstädat, fick se ett avsnitt och samtidigt kommit upp i 1600 ord.

Men fortfarande, under de tre dagarna är jag sådan som planerar, skriver lite, läser högt, bearbetar, skriver lite, bearbetar. Och det enda sättet jag lyckas få ihop 1600 ord per dag är att inte bearbeta, bara skriva.

Det är rutinerna som gör det

Att det blir text. Att det blir blogginlägg. Att det blir inlämnade skrivuppgifter. Att det blir städat. Att kläder blir rena. Att ytor torkas. Att podcasts blir lyssnade. Att teveserier sedda. Att filmer sedda. Att det håller ihop.

Och jag håller ihop. Jag är tillbaka till att vakna på morgonen, slamra i köket, koka kaffe, äta morgonmål framför morgonteve eller sitta vid vardagsrumsbordet och lyssna på musik eller radio. Knut är tillbaka till att vara tyst på natten, för inte längre ett horribelt oljud på nätterna som han gjort de senaste veckorna. Han är också tillbaka till rutinerna. Orvar ligger i min famn på kvällarna igen. Han är tillbaka till rutinerna. Idag städar jag. Och skriver. Men mest städar.