ett foto i timmen

För det mesta brukar jag inte minnas vad jag gjort på födelsedagen. Antagligen främst för att jag inte brukar fira på särskilt sätt just den dagen. I år firade jag veckoslutet innan och dagen innan. På själva födelsedagen försökte jag mest göra sånt jag ville göra just då. Det här var det jag ville göra:

Klockan 9 övervägde jag att stiga upp, men höll ut.

Klockan 10 steg jag upp. Brorsan hade redan börjat städa undan festen. Jag satt mest på en stol.

Klockan elva satt vi vid köksbordet, åt chips och tittade på folk som skrinnade.

Klockan 12 satt vi fortfarande vid chipsskålen, och jag med kaffe.
Jag hade nyss fått det årliga telefonsamtalet av fammo.
Vi tittade inte på skrinnande typer utan tittade på filmer där brorsan spelade squash.

Klockan 13 hade jag flyttat mig till soffan och brorsan åkte hem.
Jag började känna att jag lever igen.
De två sakerna hade knappast något samband.

Klockan 14 skickade mamma en bild på min födelsedagspresent.  Hurra!

Klockan 15 kunde jag inte hålla mig längre. Tyvärr fungerade inte färgpennorna med tapeten.
Färgen ville inte fastna.

Klockan 16 slötittade jag på teve.

Klockan 17 slötittade jag lite mer på teve, samtidigt som jag googlade "sy kläder nybörjare"

Klockan 18 tömde jag diskmaskinen.

Klockan 19 tittade jag på fredagens avsnitt av Voice of Finland.

Klockan 20 åt jag franskisar som lunch/middag.

Efter maten somnade jag på soffan.
Vaknade tjugo över tio, somnade snart igen, vaknade två och gick till sängen för att sova.

Här hittas 2011 och 2012.

Lotta, 33 år

Eftersom det idag är min födelsedag, och jag just nu är upptagen med att ta ett foto i timmen för att dokumentera dagen, tänkte jag passa på att önska mig några saker, precis som Jenny gjorde tidigare i veckan när hon fyllde år.

Jag önskar:

Att jag inte mår allt för dåligt idag. Att jag igår hade sjukt roligt på festen. Att jag får fortsätta ha så otroligt fina vänner och att jag lär känna ännu mer fina människor. Att de fina vännerna som inte kunde komma igår är sådana jag får se snart. Jag önskar att jag får åka någonstans där det är varmt. Jag önskar semester. Jag vill snorkla någonstans där det finns massa fina fiskar och koraller. Jag vill åka tillbaka till Australien så snart som möjligt. Jag vill hälsa på min mommo och mofa snart och krama mommo (senast jag kramade henne var vid jul, då hade hon kommit hem från sjukhusvistelse och kramade mig så hårt att det nästan gjorde ont och sa "inte är det nåt fel på mig"). Jag önskar att alla jag känner får vara friska. Jag önskar mindre stress, mer jämställdhet, mer jämlikhet, mer förståelse, inget näthat, att alla blir feminister. Jag önskar att ett förlag vill ge ut mitt manus. Jag önskar att jag idag orkar ta mig till en hall och spela squash med min brorsa. Jag önskar att jag fyndar snorbilliga skridskor i rätt storlek. Jag önskar mig en symaskin. Jag önskar en verktygsback som rymmer alla mina verktyg. Jag önskar fred. Jag önskar att ingen behöver oroa sig över pengar. Jag önskar att jag blir klar med doktorsavhandlingen. Jag önskar att jag inte svimmar av skam och nervositet under disputationen.  Jag önskar att det snart igen ska ordnas poetry slam. Jag önskar fler säsonger av Breaking Bad, How I met your Mother och Mad Men till Netflix.

och på den tjugoförsta dagen...

21 dagar av kontinuerligt bloggande. Ungefär så länge tog det tills jag utan problem började komma på bloggidéer. Speciellt efter att jag bloggat regelbundet, halvt tröttnat och fallit in i ett slentrianmässigt bloggande, nästan ickebloggande tillstånd.

Dag 21 fick jag ungefär fem idéer till blogginlägg, medan det tidigare varit en oerhörd pina att få en. Dag 21 skrev jag flera blogginlägg, men bestämde mig för att också den närmaste framtiden endast publicera ett blogginlägg per dag. Man vet aldrig när det blir bloggtorka igen. Man vet heller aldrig när det plötsligt är fest och man inte har tid att skriva. Idag är kanske en sådan dag. Det är mycket möjligt att jag sparat det här blogginlägget till en dag då det är fest. Mycket möjligt är det fest hemma hos mig just nu.

klockan 23:53, eller cake pops fail

Klockan är 23:53, jag har fortfarande ett kök att städa och jag har nyss lärt mig fyra saker:

1. Att jag aldrig lär mig. Den här gången skulle jag inte testa nya recept. Jag skulle inte ens förbereda på annat sätt än att köpa chips till morgondagens fest. Ingen chans att jag skulle kocka något. Så vad gör jag? Testar nya recept.

2. Det är skitsvårt att göra cake pops. Helt förbannat länge tar det dessutom. Jag kan inte få dem att se kloka ut, de hålls inte på den jävla pinnen, chokladen stelnar inte tillräckligt fort.

3. Det finns en orsak till att receptet oftast gäller runt 15 stycken. Vad jag gjorde? Bestämde mig för att göra sextio (60) stycken.

4. Jag tycker inte ens om cake pops. De är för degiga för mig.


Så, om du är på väg till mig, om jag mot förmodan inte kastat dem: du behöver inte smaka. Jag har bara lagt fram dem för att jag inte förmådde mig att kasta dem. Så snart festen är slut kastar jag dem. Jag lovar.

när man inte vet när man ska sluta

Det fanns kanske lite för många fina färger i affären när jag handlade färg till bordet. Det fanns kanske lite för många saker som jag ville måla. Det gick kanske lite över styr. Eller, det går snart kanske lite över styr.

Min fula ljusbruna byrå blev färggrann (men behöver ännu
något lager färg), min köksstege fick lite lila. Det som inte syns är
att också hushållspappershållaren blev lila. 

At Home

Crystal Fighters

när det inte blir som man tänkte det, men bättre

För snart ett år sedan målade jag en dinosaurie. Det var väl tur. Då blev det lite färg över som jag kunde använda när jag förstörde ett bord.

Jag har tröttnat på mitt svarta trista soffbord. Fick den smarta idén att med decoupagelack och servetter piffa till det. Det blev inte riktigt som jag tänkte mig. Om man säger så.

Ser det här som en slät bordsyta med svart grund och färggranna prickar?
Inte riktigt.

Som tur gick det att pilla bort. Och om det inte skulle ha varit möjligt
var det fråga om ett billigt bord från Ikea. Men nej, kände ganska onödigt
att sitta där och pilla, efter att jag först försökte sandpappra bort det med
klen framgång.

Jag fick en idé. Utan är tänka efter så tog jag fram den pyttelilla flaska målfärg och började måla. Jag kom inte så långt innan färgen var slut. Det hade jag inte tänkt på. Som tur fanns det mer i affären.

Här ett tips: se till att det finns tillräckligt med färg innan du börjar. Om det inte finns ska du helst se till att det finns mer att köpa.

Slutet gott, allting gott. Också om man inte ska granska det så noga.  

Istället för att uppfattas som subversivt ätstörd, finns risken att bloggaren inte uppfattas som ätstörd överhuvudtaget*

Den senaste tiden har jag varit förvånad över hur hungrig jag blir av att tänka.

Jag gör inte särskilt mycket annat än sitter på en stol, läser text om makt, kön och normalitet, tänker och skriver. Mest tänker jag. Eller skriver argument och strukturer för mina argument.

Och så tänker jag att det kunde vara skönt att ha en fåtölj i mitt arbetsrum som jag kunde sitta och tänka i. Sedan tänker jag att det är lika bra att jag inte har en fåtölj, den skulle vara så lätt att somna i.

Ute snöar det, som vanligt.

Det här är precis vad det ser ut att vara.
Om nån minut har jag ätit upp det.

* Det senaste jag skrev i avhandlingen.

Hejsan morsan! Hejsan stabben! Här är brev från älsklingsgrabben.

Veckans första rapport från katthotellet för sportlovsfirande katter: en bild på en avancerad, nyinförskaffad hårborste.

Säkert mycket populära än de två jag skickade med...

Som tur är det fortfarande jag som har det största kattklätterträdet. Också om katterna som julklapp av mina föräldrar fick ett som lyfts fram vid besök.

Ayla

The Maccabees

fira sportlov

Redan innan mina föräldrar hälsade på idag anade jag vad som skulle hända. Redan igår när jag skickade ett kattfoto till min pappas telefon och han skrev tillbaka skicka gärna fler, gissade jag hur det skulle sluta. De hade varit mindre än en timme hos mig när min mamma frågade om jag inte hade några resor planerade den närmaste framtiden. Det hade jag inte. Men det hindrar inte katterna från att fira sportlov. Så nu sitter de i bilen på väg bort från Åbo. Och jag sitter kvar på soffan. Väldigt tomt känns det, samtidigt som det är nästan lite skönt. Oj vad jag ska gå omkring i lägenheten utan att någon springer i fötterna. De närmaste två veckorna kommer det att vara jag som får kattfoton till min telefon och frågar efter fler.

ett ljuva hem

Hemma är inte där du bor, utan där du är förstådd, har Christian Morganstern sagt. Det är kanske så.

Senaste tid har jag tänkt mycket på att där jag nu bor är mycket mera hemma än andra ställen i Åbo. Och det här borde vara sjunde stället. Samtidigt är det längst bort från centrum. Det är minst fint. Det är vanligt. Det bor folk här som flyttade hit när det låga höghuset utan hiss byggdes. Det finns en innergård där folk stannar upp och pratar eller säger hej.

Men mest av allt påminner det om höghusen i Bäljars där jag växte upp. Det är som om jag bodde i en småstad, också om det är Åbo. Jag får till och med lust att börja prata på bred västnyländska.

tre tips, en fredag

1. Ett feministiskt blogginlägg på finska. Hela bloggen är egentligen min rekommendation.

2. En författarutbildning man kan söka till. Jag gick den, jag tyckte om att gå den.

3. Nu kan man köpa biljett till Ruisrock. Band of Horses på fredag! År 2011 reste jag till Stockholm för att se dem, år 2009 till Helsingfors. Så bra är de.

att skicka iväg text

Idag har jag postat tre stycken lika tjocka kuvert. Jag är fascinerad över hur jag både kan vara lite upprymd och samtidigt skämmas.

Jag är också fascinerad över hur odramatiskt det var, det största som hände var att jag hade problem att få in kuverten i postlådan. Jag hoppas att det inte var ett tecken. Kanske det betyder att jag inte alls borde ha skickat? Eller så betydde det att jag måste möta lite motstånd, och det enda motståndet var postlådan, resten går så smort. Men jag tvilar.

Jag undrar också om jag glömde något, om det var något jag borde ha gjort. Nu blev det inte så att jag ropade bok, bok, bok och hoppade tre gånger på vänstra benet. Inte heller sa jag jag kan, jag kan, jag kan medan jag snurrade tre varv medsols. Jag vet inte heller vilken ramsa jag borde läsa för att postlådan inte ska brinna upp innan de  hämtar innehållet. Jag undrar om jag borde ha fört det till en post istället. Jag undrar om jag överhuvudtaget borde blogga om det.

Jag tror att jag borde fira det på något sätt. Att jag överhuvudtaget skickat iväg det. Men det är svårt, mest skämms jag över att någon ska behöva öppna kuverten och tänka jaha eller vad tusan är det här.

vi kan inte fortsätta så här

Det var tisdagmorgon. Det var förmiddag och jag gick till jobbet. Jag lyssnade på Hanna Hellqvists vinterprat och tänkte bara några minuter in i programmet att jag inte kan fortsätta lyssna på det. Jag ville inte komma fram till jobbet med rödgråtna ögon. Jag ville inte bli påmind om barndomsminnen. Jag fortsatte lyssna. Jag gick över vägen, gick nerför, mot järnvägsspåret och infartsvägen. I nerförsbacken hade Hanna Hellqvist kommit till stället där hon gick till sin pappas granne för att låna en stege, och jag hade kommit till stället där jag kvällen innan tänkt att det är halt. Efter att jag fallit tre gånger den här vintern har jag börjat använda broddar så snart det är lite is. I tisdags fanns ingen is, i tisdags fanns hårdpackad skinande vit snö. Grannen till Hanna Hellqvists pappa sa i programmet att han inte skulle vara förvånad. Och då föll jag. Jag tänkte att jag inte kommer att kunna falla värdigt. Jag kommer inte att kunna ta emot med händerna. Jag kommer att landa på ryggen. Jag kommer inte att vara tyst.
 Aj, ropade jag så högt att jag hörde att det var högt även om jag hade öronsnäckor.

"Kävikö pahasti?", frågade en man som gått bakom mig.*
"Olen vielä elossa", sa jag.**

Jag steg upp. Stängde av podcasten. Gick långsamt med ond rygg och svanskota till jobbet. Jag var lite imponerad av mig själv, över att jag utan att tänka svarade på finska, att jag hade lite torr humor i mig också på finska. Och hela tisdagen försökte jag undvika att luta mig bakåt på en stol för att det gjorde så ont. Och varje gång, när jag tar på mig jackan och av mig jackan, eller vänder mig i sängen, känner jag att mina högra axel fått sig en ordentlig törn. Jag känner att jag lever.


* Gick det illa?
** Jag är fortfarande vid liv.

en sak jag inte förstår

Varför får man inte lämna in sin doktorsavhandling som en tankekarta istället för text?

det är det här som kan kallas ett blogginlägg med kattbilder

Kyckling á la Lotta

Så här ser en nästan slickad
tallrik ut när du ätit.

Förra veckan råkade jag hitta på ett recept.

Fem saker var förvånande:
1. Jag kockade något med fler än två ingredienser
2. Jag hittade på ett recept
3. Receptet fungerade
4: Jag skrev ner det
5. Jag gjorde det idag igen och det var fortfarande gott

Eftersom jag aldrig kommer att göra en kokbok och jag aldrig kommer att kvalificera till Master Chef Finland, så skriver jag instruktionerna här.

1. Stek mindre än 400g strimlad omarinerad kyckling (mindre än 400g eftersom du har en katt som älskar kyckling över allt annat i världen)
2. Krydda rikligt med Ras el hanout (som du så klart alltid har hemma)
3. Häll över en massa flytande honung (för så gör du alltid när du steker kyckling)
4. Lägg i lite mindre än en halv färsk chili utan kärnor (som du också alltid har hemma också om den ibland ser lite skruttig ut)
5. Skär tomater och lägg också dem i stekpannan (för det mesta du gör innehåller tomater)
6. Blanda i en burk smetana (eftersom du egentligen lade i allt för mycket chili, och för att dina föräldrar hälsat på och råkade lämna en burk i ditt kylskåpet. Härefter köper du alltid själv en burk)
7. Låt puttra, salta.
8. Ät med ris.

att åka nattbuss från Helsingfors

Om bloggen inte hade varit okompatibel med min telefon i natt vid halv fyra hade jag bloggat. Då skulle jag ha skrivit något i stil med:

KAN VI INTE VARA FRAMME SNART!!!!
Och varför är jag den enda personen (förutom chauffören) i den här bussen som inte kan sova????


I sinom tid kom vi fram.
Och hos Mia kan man läsa om gårdagen. Där sitter jag till och med och pysslar vid ett cafébord innan festligheterna.

bok, fest och katter

Idag ska jag åka till Helsingfors på releasefest för boken Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo. Mycket bra fredag.

Började dagen med att hälla upp lite extra kattmat i skålen, placera kattgodis i aktiveringsleksak (för Knut som ofta har större behov att leka och mindre sömnbehov än vad Orvar har), placera en tredje skål med vatten i lägenheten (för Orvar som brukar sporta med att hälla ut vattnet) och i övrigt lämna lägenheten som det kaos den är.

Härifrån.

doktoranden tipsar

Har du dagen innan varit hemma med feber, men nu piggnat till? Du stannar hemma och jobbar. Du är i ett skede då du behöver läsa teori. Du har svårt att koncentrera dig. Du känner att det är helt omöjligt att läsa dag in och dag ut. Det är till och med omöjligt att läsa en timme. Då har du kommit rätt. Här är lösningen:

Läs lite. Städa ett skåp, hitta en låda där du har olika färgtuber och sandpapper. Läs lite. Sandpappra ett loppisfynd som råkar vara en gammal brun golvlampa med en smutsig beige skärm. Läs lite. Måla lampfoten, klippsönder skärmen, måla skärmens metallstänger. Fira med att fota den och läs lite till.

När du igen känner att du inte kan koncentrera dig. Ta fram en helvit lampa som du gömt i skåpet. Ta fram lådan med washitejp. Tejpa lampan. Ta foto, läs igen.

Bestäm dig för att fortsätta med samma taktik andra dagar då du ska läsa något.

det bästa som finns

Innan jag bloggade att jag gärna köpt en enorm väggtrofé, ett turkost noshörningshuvud, innan jag ens visste att det fanns turkosa noshörningshuvud hittade U i München en sak och tänkte på mig. Igår hämtade jag paket på posten och vad fanns där om inte en färggrann noshörning.

Det bästa som finns: vänner som känner en utan och innan. Det dåliga är att alla inte bor i samma stad eller ens samma land.

Noshörningen med en teckning jag fick av U:s treåring senast jag besökte München. För någon vecka sedan hittade jag den perfekta ramen till teckningen på loppis och i helgen hittade jag en annan perfekta ram som jag sökt flera år.

den dagen på året

Den här blir min nionde i år.

Att bedömma dem är en ytterst allvarlig syssla.

får jag gå hem nu? vol 928436

Idag skriver jag i snigelfart. Äh, egentligen vet jag inte ens om man kan kalla det här skrivande. Det är mest ett smått petande med att ändra boksträver i sådant jag redan skrivit. Ändrar bokstäver när jag egentligen borde fundera vad jag egentligen skrivit, vad jag vill, varför jag vill det, vara argumenterande.

Man kan mycket väl tolka det här blogginlägget som totala motsatsen till det här blogginlägget.
Det känns ungefär så här.
Ungefär i det här stadiet är texten jag försöker omarbeta.

dessutom hindrade han mig från att köpa ett turkost noshörningshuvud för 70 euro

Idag: mera loppis, samma brorsa, mera singstar. Och nu skulle vi behöva helg.

dagar då bloggandet nästan glöms bort

Helg. Singstar. Loppis. Squash. Testning av fyra olika runebergstårtor. Världens bästa brorsa.
Imorgon fortsätter vi.

tack, men nej tack

Igår fick jag en av de konstigare jobberbjudandena. Som ledare på en serietecknarworkshop. Jag skrattade lite och konstaterade sedan att det nog knappast skulle vara min grej. Hur jag än skulle ha drömt om att bli serietecknare har det bara stannat på det stadiet. Att tänka det men aldrig försöka rita. Innan jag svarade ritade jag mig själv, skrattade ännu mer och klickade sedan sänd på mitt "tack, men nej tack". Idag när jag rensade i mejlen såg jag att workshopen inte bara skulle ha handlat om serier utan också mumin. Konstigt, utan att ens försöka ser min kropp nästan ut som mumin, men kanske det inte skulle kompensera andra brister.

att städa skrivbordet är också att jobba

Igår jobbläste jag hemma på soffan. Idag gick jag till jobbet, försökte andas bort knutar i bröstkorgen medan jag gick. Satte mig vid datorn, googlade hantera oro och ångest. Klistrade in tips i ett mejl till mig själv. Bestämde mig för att härefter endast öppna mejl dagtid på vardagar, inte läsa rasistiska, idiotiska, antifeministiska kommentarer på nätet och nättidningar. Att jag ska, om det känns så, i framtiden använda fredagar till att städa skrivbord, mejlbox och svara på alla mejl. Och så bestämde jag mig för att gå på after work. Det känns genast bättre.

vissa straffas genast, och dubbelt eller trippelt

På grund av allmänt uselt humör, trötthet och väder stannade jag idag hemma. Tänkte att det faktiskt räknas som jobb om jag sitter i soffan och läser andras avhandlingar.

Frid och fröjd. Tills jag kom på att jag inte hade kaffe tills imorgon bitti. Svor lite med släpig röst. Tog gummistövlar, paraply och halkade iväg till butiken. Väl framme kom jag inte ihåg varför jag var där. Köpte kex som tröst. Då kom jag på att det såg dåligt ut med kaffe följande morgon. Köpte mjölk till kaffet, gick hem, svor med lite mindre släpig röst när jag kom ihåg att det inte var kaffemjölken som fattades utan kaffet.

Vägrar gå tillbaka ut.

Till och med kexen blev en miss. Gick enligt billighet och köpte äckliga riskakor med mjölkchoklad. Överväger att få bort extrema sockerhalten med att salta dem.

att presentera sig

Idag har jag skrivit ett följebrev. Eller idag har jag bland annat skrivit ett följebrev, läst om följebrev och sökt upp gamla ansökningar jag skrivit. När jag gjorde det sistnämnda hittade jag min ansökan till Litterärt skapande som jag kom in på efter att jag ansökte tredje gången gillt. Om det samtidigt betyder att min ansökan var tre gånger bättre än första gången vet jag inte, men jag fnissade lite av skam när jag såg min ansökan som bestod av tio punkter med första och sista punkterna:

1. Jag tycker om att skriva.

Det låter som en kliché, men det är sant.

10. Jag skriver helst på tåg.

Jag vet inte vad det beror på.

Ansökan skrev jag på en buss till Vasa, och min signatur/pseudonym var ”skrivet i buss”.

bloggen du försöker nå är upptagen

Återkom imorgon.

när andra bloggar oerhört smart

Idag tycket jag att ni ska läsa Linneas mycket smarta blogginlägg.
Mera sånt, tack.

så bloggar du när...

Hur bloggar man de dagar man inte känner att det finns något att blogga om?

1. Man läser andra bloggar för att bli inspirerad.
Som att jag läste ett blogginlägg av Satu som tipsade om klipp i poetry slam från You Tube. Då kan jag i min tur tipsa om en av mina favoriter (och samtidigt blir jag påmind om att jag har flera favoriter som jag kan tipsa om i andra blogginlägg. Hej, jag har faktiskt en hel mapp där jag sparat favoriter).



2. Man kan berätta vad man gjort idag.
Jag vaknade klockan 13 efter fjorton(!) timmar sömn, alltså har jag inte gjort så mycket ännu. Men nu är det dokumenterat.

3. Man fotar ett foto i timmen.
Vilket jag inte kan göra idag för det kräver lite mer framförhållning, vilket jag hade ifjol, också om jag publicerade det dagen efter.

4. Man bloggar om en bok man läst, men inte bloggat om ännu.
Jag läste för en tid sedan Mikael Niemis Fallvatten. Den tyckte jag om.

5. Man läser på nätet hur man ska göra.
Då kan man kanske hitta tips om att skriva listor. Man skriver en lista.

#blogg100

fem nya

Man kan nästan säga att det idag varit en världsomvälvande dag för mig. Det har nästan inte varit någon hejd på saker jag gjort, som jag aldrig tidigare gjort. Fem saker blev det.

Jag hade inget frukost hemma, förutom kaffe. Ingen ordentlig frukost så jag åt gröt, några kex som jag hittade långt in i skåpet och en apelsin. Och redan då började det revolutionerande. Jag skalade en apelsin första (eller egentligen väl andra gången) i mitt liv. Tror det var första gången jag ens köpt en sån. Ganska otroligt egentligen, men jag minns att jag när jag var barn försökte skala en apelsin men tyckte att det var oerhört jobbigt. Efter det skalade alltid min pappa, tills jag var så gammal att jag inte längre täcktes fråga honom och slutade äta apelsin. Och trumvirvlar och fanfarer, vid en ålder av 32 år klarade jag det. Men grymt sur var den så blir antagligen en engångsföreteelse. 

Sedan fortsatte jag av bara farten. Bakade semlor för första gången. De blev till och med riktigt ätbara. 

Att jag sedan satt med en sovande Knut i famnen var inget nytt. Men aldrig tidigare hade jag suttit hemma hos mig själv och sjungit Singstar. I något skede lyckades jag med en annan ny sak: jag hade glömt att lägga slangen från tvättmaskinen i vessabyttan (finns inga andra alternativ), så vid sköljning sköljdes också hela mitt badrumsgolv, inte så smidigt.

Sedan testade jag första gången att dansa med nya konsolen.

Och tänka sig att det redan är dag fyra av 100 på #blogg100. Tur att jag åt skalade apelsinen så att jag hade något att skriva om.

Min glamourösa handväska

Idag härmar jag Ponks och redogör för mitt handväskinnehåll. Jag har den stora äran att presentera:

Två använda näsdukar

Fyra pennor

Två använda bussbiljetter.

Fyra kvitton.

Två bindor.

Ett manus 

Två batterier som inte fungerar längre

Hörlurar

En minnessticka

Ett busskort

En plånbok som en gång var granngul

Ett karkkipaket

En karkki

En prislapp jag tagit bort från en bok

Ett paket postits

Numera har jag kastat kvittona, näsdukarna, karkkipappret, bussbiljetterna, prislappen. Och så åt jag chokon, för jag är trött, jag har magont, jag har mens, det är fredag och jag hade den.

Och vad vet du idag?

Det kanske bästa möjliga hände när jag steg på bussen i kväll för att åka tillbaka hem från Helsingfors: min telefon slocknade. Inget internet, ingen mejl, ingen facebook, inget instagram, inga podcastavsnitt.

Där satt jag, två fyndade böcker, mitt manus, en skrivbok och några pennor. Började läsa det ena fyndet: Magnetmemoarerna av Ralf Andtbacka. Så bra som jag hoppades. Och ännu bättre.

Och plötsligt kunde jag inte hålla mig längre. Tog fram mitt manus skrev en tvårading som nytt slut till manuset, en som var som gamla slutet (på sätt och vis), men med annan (bättre!(?)) röst och mindre ursäktande och skriva-läsaren-på-näsan-näsvis. Sedan skrev jag några första versioner av några scener som behövdes till, sedan skrev jag ett följebrev. Men inte riktigt ännu ska det skickas.

Därmed kändes mitt nästan fanatiska instagrammande under dagen ganska onödigt. Jag behövde inte de bilderna för att rädda mig från bloggtorka och #blogg100.

födelsedag: bloggen 15 år och #blogg100

Min blogg fyller 15 år i slutet av januari. Exakt datum vet jag inte eftersom jag på den tiden bara skrev månad/år och inget datum. På den tiden använde jag inte ens ett bloggverktyg. På den tiden fanns det inte ens bloggverktyg. På den tiden kallades det inte ens blogg. Och det känns (nästan) som igår.

Hur jag firar det?
Genom att anmäla mig till utmaningen #blogg100 och göra en lista.


Hur länge har du bloggat?
Jag trodde länge att det var hösten 1997, men när jag nyligen kollade var det slutet av januari 1998. Eller då skrev jag nätdagbok. 

Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga?
Minns att jag läste några som hörde till ringen Dagbok på nätet. Började rätt snabbt själv skriva, utan att egentligen ha en bild av vad det innebar. Ville helt enkelt skriva, ville bli läst och ville läsa.

Hur känner du nu inför dina allra första blogginlägg?
De var rätt pretentiösa. Om man säger så.

Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?
Väldigt få för tillfället. Oerhört många tidigare. Främst vänner och bekanta. Och så lite annat löst folk. 

Hur många procent av de bloggar du läser är dagboksbloggar och inte ämnesbloggar (som t.ex. teknik- eller modebloggar och politiska bloggar)? 
Inte långt från hundra procent. På senaste tid har jag börjat läsa fler bloggar om skrivande.

Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

De är nog rätt vana med att jag gör det. 

Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg?

Nej, det har jag väl inte gjort. Eller jag har svårt att bestämma mig och det är kanske största problemet med mitt bloggande just nu.

Nämn några saker som du aldrig bloggar om och anledningen till det.

Undviker att skriva allt för mycket om andra. 

I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?

Tror att det blivit mindre och mindre. Eller jag tycker ju om när folk läser. Annars skulle jag antagligen ha en traditionell dagbok.

Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
I alla fall en del av personen. På samma sätt som man kan lära känna en del av personen genom att träffa den i andra sammanhang.

Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?

Jo. Så många att jag inte kan räkna.

Bloggar du om två år? 

Ja. 

Har bloggarna någon inverkan på vår kultur?

För stor fråga. Skriver för mycket doktorsavhandling om det just nu.

Vad har bloggskrivandet betytt för dig?

Träffa människor jag aldrig skulle ha träffat annars. Att få perspektiv och bekräftelse genom kommentarer. En tid när jag var rätt söndrig lappade den delvis ihop mig.

gårdagens nyhet

Igår ringde jag nästan mamma för att berätta att jag varit till tandläkaren. Det var mitt ärende. Sedan tyckte jag att det var ett för litet ärende, speciellt eftersom vi pratat i telefon två dagar tidigare i två timmar. Sedan skrev jag ett meddelande till henne, där jag skrev att jag varit till tandläkaren, men mitt ärende såg ännu löjligare ut. Jag raderade det. Sedan ringde hon. Utan att ha ett ärende. Då var mitt tandläkarbesök en så stor grej att vi kunde prata om det över en timme.

För jag var till tandläkaren i går. Det är inget ovanligt i sig, men ändå tänkte jag på besöket hela dagen. Det var så annorlunda. Så ordentligt. Kommunalt men aldrig tidigare har jag blivit så ordentligt kollad i munnen, och inte bara munnen utan det trycktes också på mina käkar, fingrar sattes vid mina öron, jag fick övningar jag kan göra för att slappna av. Jag fick till och med en eventuell förklaring till den återkommande febern som undersökts och undersökts. Jag blev röntgad. Jag fick tid till en till, större röntgen. Och allt det här efter att jag stigit in i rummet och tyst för mig själv funderat om tandläkaren var tillräckligt gammal för att vara tandläkare. Så visade det sig att jag fått den bästa av tandläkare, och många fler besök inbokade redan nu hos den samma under våren.

Så, nu vet inte bara min mamma det. Nu vet också alla som läst blogginlägget.
Jag har av en slump hittat en supertandläkare.

men inte helt fy skam

Jag vet inte om det är tv-serien Breaking Bad som är så genial och tydlig, eller om det är Breaking Bad som är så genial och att jag äntligen börjat förstå några saker. Den är uppbyggd enligt alla konstens regler. Det ser jag nu. Vändpunkter, dialoger, karaktärer, saker som går till sin spets, och när man tror att de gått till sin spets går det ännu värre.

Otaliga är de år som jag gått på skrivarkurser, skrivit. Först nu känns det som om jag jag börjat förstå några saker som jag hört tidigare. Det är mycket möjligt att jag nu går, eller gått på extra bra skrivarkurser med extra bra kursledare. Eller så beror det på att jag läser boken Plot and Structure som Mia tipsade mig om. Eller så beror det  på att jag äntligen skrivit slutet på ett manus jag tragglat på med i år efter år. Slutet! Och helt plötsligt har jag ro att skriva andra saker. Helt plötsligt får jag idéer. Jag som alltid sagt och tänkt att jag inte får några textidéer. Nu rullar de in (eller ut) så att jag till och med kan välja mellan dem. Och precis som när det gäller Breaking Bad förstår jag nu bättre hur jag kan strukturera berättelserna, göra karaktärerna tydligare. Slutet! Oberoende hur mycket jag skäms när jag tänker på saker som jag nu förstår att inte fungerar i berättelsen, så har jag skrivit slutet. Och då blir jag gladare. Då fortsätter jag tänka på hur glad jag är över att jag skrivit slutet och låter bli att riva upp hela texten igen. Det gör mig glad. Och ganska befriad.

Netflix och allt det innebär

Det är mycket svårare att blogga varje dag än att se Breaking Bad varje dag.

Satuhäät och klass

Helt plötsligt tänker jag på klass hela tiden.
Jag vet inte vad det beror på. Eller jag har en teori, och jag har ett annat blogginlägg som håller på att växa fram i bakhuvudet. Men ja, klass. Det är inget jag brukar tänka på. Eller inget jag brukar väldigt aktivt tänka på. Tror jag.

Jag såg på Satuhäät för någon dag sedan. Tidigare hade jag bara sett korta sporadiska snuttar. Eftersom det har varit en del diskussioner om programmet på olika sociala medier tänkte jag att jag skulle se på det. Ville se vad det var för ett spektakel som ofta citeras.

Det handlade om människor. Vanliga människor. Vanliga människor med vanliga liv, som gifter sig. Bröllopet filmas och visas i tv. Andra människor tittar på tvprogrammet och tycker att det är roligt, sjukt. Andra människor tittar på programmet och skäms å bröllopsparets vägnar.

Och jag skäms. För att människor som är med i programmet sedan får stå ut med hemska kommentarer. Jag tänker mig att det handlar om att se ner på andra samhällsklasser. Att få se ner på andra samhällsklasser, så länge de är fråga om att titta neråt. Såna man kan skratta åt. Och så tänker jag på bröllop i min släkt. De har varit/är som de i programmet.

Liknande tankar har jag haft när jag sett tv-programmet Muuttajat. Vanliga människor som flyttar, filmas och visas i tv. Sedan skriver folk om deras hemska och billiga möbler, horribla inredningar på sociala medier. Jag antar att de som deltar i programmet får gratis använda flyttfirma, eller rabatterat pris. Alltså kan man också tänka sig att personer som annars inte skulle ha råd med flyttfirma medverkar.

dagens visdomsord

Det är skrämmande. Jag är skrämmande.

Men mest är jag rädd att jag plötsligt inte ska ha några smarta avhandlingsord kvar att skriva. Eller att jag ska läsa vad jag skrivit och inse att det är väldigt osmarta ord och argumenteringar.


Och det borde vara förbjudet att blogga sånahär blogginlägg.

får jag gå hem nu?

Första arbetsdagen idag. Eller första arbetsdagen som jag sitter i arbetsrummet. Eller första arbetsdagen jag sitter i arbetsrummet en vardag (eftersom jag var här igår också). Det är idag, alltså.

Hittills: kom nästan försent till en kurs jag är inhoppande lärare i. Min dator startade inte. Min dator startade men jag kom inte åt sådant jag spratat på den. Glömde bort att det kunde bli en bättre kursstart om en presentation av deltagare också gjordes under första kurstillfället. Visade en film. Det upptäcktes att jag tagit med mig fel version av filmen. Ibland pratade de arabiska, men textningen hade jag inte med mig. Jag glömde också lunchen hemma.

när det drog ihop sig

Julen kom. 

Och for. 

Nyåret kom. 

Och for.

I något skede hade jag tänkt göra en årslista, precis som jag gjorde för 2012, 2011 och 2010. Sedan kunde jag inte bestämma mig vilken som var årets film, utställning, seriealbum, bok, skiva, låt, spel, teve, konferens, teaterupplevelse, dansföreställning, beslut, orosmoln, fest, heldag, äckligaste, äntligen! och sådant som jag glömt tills jag läste bloggen. Det enda som fastnade var det här:

Årets filmupplevelse: En film jag glömt namnet på. Det var en afrikansk film som jag såg i Joonbellup, i en solstol, på en utomhusbiograf, under stjärnklar australienhimmel, där det doftade eucaluptus. Innan hade vi som alla andra biobesökare åkt till en pizzeria, lagt en filt på marken utanför biografen, ätit pizza och druckit öl.

Årets musikupplevelse: Dresden Dolls i Perth i kombination med en överaskningsgratiskonsert några dagar senare i den lilla staden Fremantle där jag råkade bo.

Årets reseupplevelse: Australien i början av året. Etiopien som god tvåa.

Årets mat: all etiopisk mat

Jag vet inte vad det beror på. På sätt och vis känns det lite som om jag inte sett några filmer eller varit med om något, även om det inte är sant. På sätt och vis orkar jag inte traggla igenom bloggen för att påminnas. Just nu sitter jag mest i min nya soffa och försöker skriva det här blogginlägget, samtidigt som jag ropar, klappar i händerna, viftar med en pinne, band och fjädrar,  försöker få Knut att inte riva tapeter, gnälla, vara en hyperaktiv katt. Det är svårt.Kanske jag är lite störd över att jag påminns att jag var i australien för ett år sedan. Kanske jag är lite störd över att jag är efter i både jobbtexter och andra texter. Kanske jag skriver en lista en annan gång.

(it's) alive

Mitt internet! Det lever!

Och inte bara det. Mitt nya hem börjar se ut som ett ställe jag bor i. I vardagsrummet finns sedan igår en soffa. Jag börjar känna att jag lever igen.

alltid en första gång

Otaliga gånger har jag hört:
- Har du varit till frissan?
- Nä, jag har tvättat det.

Idag fick jag höra:
- Har du varit till frissan?
- Nä, det är extremt smutsigt.

Varpå en lång diskussion uppstod då vi pratade om hur mitt hår (tydligen, öh) blir fint, glansigt och Hollywoodaktigt när det egentligen ligger fastklistrad mot min skalp. (Öh? igen)

filmer jag sett under hösten

Filmer jag tycker att man ska se på bio:
Twilight. Breaking Dawn, part two
The Hobbit

Filmer man nödvändigtvis inte ska se på bio, även om jag gjorde det:
Le Chef
Albert Nobbs
Argo
Untouchables

Filmer jag såg på flyg när jag åkte långt:
Another Earth
We bought a Zoo
Ice Age: Continental Drift
Extremely Loud and Incredible Close

Film jag sett på tv:
The Clown

Film jag tycker att alla ska se (oberoende var man ser den):
Call Girls

och medan jag sov har någon av katterna rivit tapeter

Innan jag flyttade funderade jag om jag skulle prova att leva utan internet i hemmet. Sedan bestämde jag mig för att inte göra det och sedan blev jag utan internet. Jag vill ha internet. Om allt går bra har jag internet i början av januari igen.

När man är utan internet läser man inte bloggar. När man inte har internet fantiserar man att man ska läsa, städa, se filmer. Inget av detta har jag gjort. Jag har haft besök. Jag har haft program. Jag har sovit. Jag har sovit på natten, vaknat, sovit två till tre timmar på eftermiddagen, varit vaken på kvällen och sedan har jag somnat igen. Om jag inte gjort annat. Jag hoppas att jag snart sovit igen alla osovda timmar. Det börjar kännas att det är dags.

bara att ta nästa steg

De senaste två veckorna har jag blivit medveten om att jag en längre tid inte kommit ihåg mina drömmar, vilket jag oftast gör. Det blev jag medveten om eftersom jag drömde en hel massa, mindes en hel massa. Drömmarna har varit mest mardrömmar av olika slag. Sådana att jag vaknat av på natten. Sedan drömde jag en del bra saker också, som att jag konret gick i medvind, och följande morgon vaknade jag och köpte lägenhet.

Och i natt. Då drömde jag att jag gifte mig. Att jag gifte mig med någon med hund. Att det inte var ett problem. Vem jag gifte mig vet jag inte, men tydligen var hund och katter inget problem. Att jag köpt lägenhet och vi beslutade oss för att flytta till Asien i en liten bil var heller inget problem. Lägenheten kunde hyras ut. I drömmen räknade jag till och med ut hyran. Sedan vaknade jag och kände att allt ordnar sig. För det ordnar sig alltid.

och så har jag matat katter och själv ätit stekta nudlar med sötsursås

Idag har jag gjort: ingenting.

Eller: sovit länge. Sett på det mesta som kommit i teven. Halvsuttit på soffan. Fått för mig att jag ska börja packa. Tömt en byrålåda. Kastat tvåtredjedelar av innehållet, resten ligger fortfarande mitt på köksbordet. Kommit fram att jag kan packa en annan dag. Återvänt till soffan.

Det är tungt att göra ingenting. Igår var det lillajulfest med fredagsgäng. Det var bra.

snabba ryck

I söndags tog jag en söndagspromenad. Gick på en lägenhetsvisning.

Idag gick jag samma promenad. Det var inte bara vädret som var annorlunda. Idag gick jag till lägenheten jag köpt någon timme tidigare. Min första egna lägenhet. Galet.

När jag för en vecka sedan kom fram till att det kanske skulle vara smart att köpa lägenhet istället för att hyra en, uppmuntrade mina föräldrar mig. Samtidigt sa de att det antagligen skulle ta tid. Att jag inte skulle bli besviken om jag inte hittar och köper en inom en månad. Nu gick det så fort att jag har svårt att förstå att det är på riktigt. Det har inte ännu sjunkit in att det är dags att börja packa. Men det är bra. Bara bra. Helt fantastiskt faktiskt. Jag har inte trott att det är något som jag kan göra, men helt plötsligt sitter jag vid en bank och pratar banksaker, vid en bostadsmäklare och pratar bostadssaker, helt på egen hand. Mycket bra för självförtroende.

och det var inte sant, för däremellan kommer fasta

Jag ljög. Eller jag var inte riktigt vid mina sinnesfulla bruk.

Hur som helst var det inte i fredags jag på allvar började skriva avhandling igen. Det var i måndags. I fredags låg jag hemma och mådde dåligt. På kvällen, i fredags, klarade jag äntligen av att äta lite ris efter några dagars spysjuka.

Under senaste månaden, vid olika tillfällen har olika personer sagt att jag tar det så lugnt. Att det är bra att jag tar det så lugnt. Det här, till exempel efter att jag ensam satt kvar på ett lunchställe, där jag skulle betala lunch för 50 personer, men varit förberedd på annan slutsumma och saknade 1/8 del av pengarna. Alla andra hade redan satt sig i en buss och jag väntade att någon skulle komma springande med pengar att låna mig. Ingen kom springande. Någon kom gående efter att någon gjort både en och annan sak på vägen. Där satt jag ensam med lunchställets ägare, försökte småprata medan jag försökte hålla koll på bussen som snart skulle åka den 40 kilometer långa resan hem. Tydligen såg jag väldigt avslappnad ut när jag kom raskt promenerande till bussen efter att jag betalat. Jag var mest av allt lättad.

Måste ta det ännu lugnare.
Så blir jag inte sjuk genast jag blir orolig eller stressad.
Riktigt lugnt ska jag ta det.

ifall jag senare tvivlar, eller nått.

Idag har jag på allvar börjat skriva på den där doktorsavhandlingen igen. Största sjoket av undervisningen undan, tenter lästa och arbetsresor gjorda.

Skrev för hand en liten guide till mig själv för ett kapitel, en argumentation och vad jag vill med texten. Efter en stund fick jag en snilleblixt, en form av slutsats. Blev så ivrig att jag ritade en stor glad smiley på pappret. Och inte nog med det sedan skrev jag "BRA TÄNKT!".

Jag hade glömt hur roligt det kan vara.
Jag hade också glömt hur man kan förlora förståndet.