plåster (från 2007 och 2008) på sår

nästa år. då tusan. nästa år!

Det var en gång som jag skulle åka till Göteborgs bokmässa. Jag hade bokat boende och resa. Sedan blev det galna dagar och jag blev galen. Eller främst glömsk. Plötsligt hade jag köpt en flygresa till Munchen samma helg. Det tycker jag fortfarande att är oerhört klumpigt gjort av mig. Också om Munchen är fint och de bor fina människor där, som jag dessutom känner. Och det blir min fjärde Oktoberfest, och femte besök i staden. Men Göteborg. Det är nog rätt sorgligt.

jag läser (eller så gör jag det egentligen inte)

För en tid sedan läste jag Eld med en ryslig fart, och tyckte om den. Då hade jag redan börjat med Tillbaka till henne, som jag nu haft väldigt länge i sidobalken.* Jag vill tycka om Tillbaka till henne eftersom jag tyckt om andra böcker av Sara Lövestam. Men jag kommer inte in i den. I alla fall inte just nu. Tror att jag behöver ge upp för tillfället. Efter Eld har jag börjat med Stockholm under ytan av Peo Bengtsson, Har någon sett mig någonstans av Beate Grimsrud och Flickvännen av Karolina Ramqvist. Flickvännen är den enda jag känner att jag möjligen kommer att läsa till slut. Men så långsamt det går. Hjälp, jag vill läsa något snabbt.**


* Tydligen är det böckerna jag har i sidobalken jag läser med snigelfart eller aldrig blir klar med. De andra hinner sällan till sidobalken innan jag läst klart.

** Precis som jag nu längtar efter att köra en längre sträcka och då få lyssna på Lilla Stjärna som jag har halvvägs. Innan det lyssnade jag på Den farliga leken. Första och sista boken av Mari Jungstedt jag kommer att läsa. Urk.

På riktigt

Idag vaknade jag elva av att telefonen plingade. Det var min bror som skrev "Eftersom ja int fått någå viesti av dej ännu: du vet väl att mamma fyller idag? ;)".

Sedan åt jag en smörgås och drack kaffe framför tv. Tänkte att jag nog är en 80-åring egentligen, eftersom jag lyxat till det med mitt favoritpålägg på smörgåsen. Några skivor kokt tunga. Det absolut bästa jag vet också om det kanske borde kännas makabert att äta någon annans tunga.

Medan jag åt morgonmål såg jag ungefär fyra matprogram på Liv. Tog fram stamkundskortet med fullt antal stämplar från djuraffären, för att kolla hur många förpackningar kattsand jag kunde köpa för stämplarna. Tog bilen till affären men kände mig äcklad över att använda det så jag låtsades vara förvånad över att jag redan hade alla stämplar. Jag är ingen bra skådespelare, men djuraffärsägaren var glad över fullt stämpelkort och sa glatt att det lönar sig att handla från en och samma affär. Borde inte vara något att skämmas över.

Så körde jag vidare till apoteket. Skulle köpa tandkräm men hittade inte rätt tub genast. När apotekaren kom fram för att hjälpa fick jag konstigt infall, så jag låtsades att tandkrämen inte skulle till mig. Men som sagt, jag är en uslig skådespelare. Borde inte vara en katastrof att jag inte får syn på tandkrämen jag själv använder. Borde inte vara något att skämmas över.

Sedan gick jag hem och tittade på tre matprogram till. Övervägde att höra av mig till arbetskompis, säga att jag var sjuk och inte kan komma på fest ikväll. Istället slutade med att jag skrev att jag bara inte orkade just ikväll. Sant. Men skulle också vara sant att jag inte orkar gå till en fest, prata finska en hel kväll och knappt känna någon där.

Så nu är klockan tjugo före tre. Det känns som om jag inte gjort annat än ljugit om löjliga saker idag. Heja.

jå, men nä, men jå

Fick fråga om jag vill uppträda med lite poesi i Runosmäki under Runoviikko. Jo! Men nä, då är jag i Etiopien. Så tyvärr. Men sen blir jag glad igen. Det är inte varje dag jag åker till Etiopien.

Å andra sidan har jag aldrig varit till Runosmäki heller.

gammal skåpmat

Eftersom jag inte skriver dagbok, händer det sig kanske en dag att jag vill läsa min gamla blogg och då blir besviken för att jag hade nästintill bloggpaus i augusti-september.

Det var inte bara en massa stress och knappa sovtimmar. Det var också fina saker som festivalen Stockholms Music & Arts. Dit åkte jag ensam. Det var hur bra som helst.

Jag åkte båt.

Jag åkte till skulturpark en riktigt tidig morgon.

Jag tog tunnelbanan till Sundbyberg.

Jag åkte till Liljeholmen.

Jag handlade på Beyond Retro som vanligt.

Jag bodde på nyöppnade Omena hotelli.



När jag kom dit började det störtregna när Frida Hyvönen spelade Terrible Dark. Det här fotot är taget efteråt. När hon spelade sprang alla för att försöka ta skydd från regnet. Mina skor var våta flera dagar efteråt.



Antony and the Johnsons var magisk.

Jag tittade på Pride paraden. Den var fin.

Här är ett band jag inte minns namnet på.

Här gjorde de i ordning scenen för Laleh. Hon var bäst.

Där i det vita står hon.

Till festivalpasset hörde också inträde till Moderna museet. Här tittade jag genom ett museifönster. på bakgården var festivalens scen.

Warhol. Som vanligt.

Tredje dagen var mina fötter så trötta, bortdomnade och frusna att jag ibland gick ut från området för att sitta. På området var det väldigt dåligt med platser att sitta.

Här är Anna von Hauswolff.

Här är hon som tidigare hette Jonna Lee. Nu gör hon musik under ett annat namn som jag glömt.

På området fanns också konstverk och performancer. Här är en föreställning.

Här åker jag rulltrappa.

En gång när jag råkade vara vid Zinkendamm, började det regna. Jag hade inget paraply så jag passade på att äta sushi på första bästa ställe. Det visade sig vara bästa stället.

Flög hem.

på rutin

Mina höststisdagar är så fullproppade med jobb, att det bara finns tid för att luncha på 15 minuter. Det gör ingenting. Nu avrundas tisdagarna med skrivkurs, post-skrivkurs (och igår en oerhört vinglig promenad hem). Bara för att igen en gång vakna mitt i natten av att en katt petade mig i ansikte. Ett mycket envist petande.

också i år kom hösten

I år var jag helt oförberedd på hösten. Ändå kom den.

Plötsligt somnade jag tidigt, vaknade ännu tidigare och däremellan sov jag ytligt eller med mardrömmar.  Jag var så stressad så att jag inte kunde sova. Jag sov inte för att jag var så stressad. Jag glömde saker mer än vanligt. Jag hade svårt att organisera tiden.

Inget ovanligt egentligen. Det ovanliga är att jag inte varit sjuk. De flesta höstar brukar jag få feber och bli tvungen att ligga stilla. I år fick jag en seg huvudvärk som höll i sig över en vecka. Och även en så liten sak som att gå till ett nytt biblioteket efter en bok blev något jag drog mig från att göra, hade mardrömmar om. En liten bok. En enkel text att kopiera och posta, vilket jag glömt bort och borde ha gjort två veckor sedan.

Och äntligen. Jag har sovit ordentligt tre senaste nätter. Huvudvärken har lättat. Jag är en människa.

Idag lyckades jag göra en lista över allt jag måste göra på jobbet de närmaste veckorna och lyckades till och med skriva dem i prioritetsordning. Sova måste man, annars panikplanerar man plötsligt en föreläsning man ska hålla om några veckor, bara för att glömma bort den man ska hålla i morgon. Det om något har jag lärt mig. Jag är tillbaka.

en kort stund sen sist, sedan jag trillade in i träsket av jobbresa, jobbajobba och somna tidigt

Det finns saker som händer som man inte egentligen kan berätta till någon, för den skulle inte tro att det är sant. Det här är en sådan sak.

Katt-Orvar brukar några minuter efter att jag lagt mig hoppa upp i sängen och efter mycket trampande somna på min rygg. När han tycker att det är dags för morgonmål brukar han stiga upp och trampa lite igen och ibland krypa upp mot min axel.

Så långt någorlunda trovärdigt.

Men för någon natt sedan vaknade jag av att han kröp långsamt fram på min rygg, lade huvudet över min axel, där jag låg på mage, tittade mycket noga på mig och kände sedan på mitt ansikte med en tass utan att ha klorna framme. Så där låg han en stund, sedan halkade han lägre ner på min rygg och somnade igen.

Vad jag inte vet

Jag kom nyss på avslutning och sammanfattning till avhandlingen och blev så ivrig att jag måste stanna lite längre på jobbet.

Jag vet inte om det orsakades av:
1. att jag vaknade tidigt idag och redan innan 8 var på jobb. Först av alla. Innan ytterdörren låsts upp och lamporna automatiskt tänts.
2. att jag är trött i hjärnan efter att jag skrivit nonstop sedan i morse.
3. att jag hållit på med den här avhandlingen väldigt många år och att det sannerligen är på tiden.
4. att min lunchlåda fortfarande står i kylskåpet i kafferummet.


Det är kanske inte så konstigt att jag just nu har nästintill total skrivblockad när det gäller skönlitterärt skrivande.

VERSALER

För någon vecka sedan ringde min arbetstelefon. Nu har jag bokat en resa till Stockholm. Och mycket snart har jag gjort klart en 45 minuters föreläsning om bloggar och flickskap. Det är roligt. Det är lite annorlunda. Det är inte ett prat framför den vanliga publiken bestående av studerande eller forskare. Det är till sådana som jag egentligen tänker mig som publik för min forskning. De som jag hoppas att har någon nytta av min forskning.

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva.

Det jag tänkt på medan jag skrivit föreläsningen är: jag måste bli klar med avhandlingen snart. JAG MÅSTE BLI KLAR. Det är egentligen helt omöjligt att få med allt jag vet och kan på 45 minuter. Det har gått så smidigt och enkelt att göra föreläsningen att det där som borde stå i avhandlingen, bara borde pillas dit. JAG MÅSTE BLI KLAR!

med ålderns rätt

Ett grått hårstrå hittades på mitt huvud idag av min frisör. Det var efter att vi bestämt att jag skulle få kort asfaltsfärgat hår med silverblågråa slingor.

Efter frissabesöket gick jag till apoteket. Och personen i kassan kommenterade min snygga frisyr. Jag är ganska säker på att det var första gången det hände mig.

både lite och mycket

3 sidor borde inte vara långt.
2 år är ganska kort tid.
12 dagar är länge.

Det är inte mer än 3 sidor jag ska skriva, skicka in till nästa skrivkurshelg. Jag som till och med skriver väldigt luftiga sidor just nu. Jag som har oerhört mycket fler sidor skrivna redan på samma projekt. 3 sidor är ingenting. Men det här går ju inte, tänker jag. Och sedan tänker jag att det visst ska gå. Inget märkvärdigt alls.

Igår sa jag något om hur ofattbart det är att det snart gått två år. Sedan pratade vi lite om det och hur hemskt det kan kännas att man inte åstadkommit något som känns mera konkret under de två åren (men det stämmer ju egentligen inte! Man har åstandkommit en hel massa.). När jag gick hem tänkte jag istället att två år trots allt är väldigt lite. Om man tänker på en hel livslängd, är det inte alls så hemskt att man inte skrivit en roman, blivit antagen av förlag och dessutom utgiven på mindre än två år.

Det är tolv dagar sedan jag senast bloggade. Jag vet inte vad jag gjort. Eller egentligen vet jag. Jag har gjort annat, lite av varje, lite vardag och lite fest, lite resa, lite bokläsning, lite skrivande. Sådant man gör när man inte använder tid till att blogga. ni kan få se bilder snart.

juli i bilder

lördagen den 14 juli satt jag i arbetsrummet och skrev avhandling. Klockan 14.14 råkade jag se på telefonen. Det tyckte jag var så roligt att jag tog ett foto. Bakgrundsbilden är från en roadtrip i västra Australien. 

Jag var inte på Karisnatten, trots att jag var i Karis. Jag läste om den i tidningen.

Knut tyckte om att sova på en bordstablett på köksbordet hos mina föräldrar.

Min vy från sängen i föräldrahem.

Orvar inspekterade stickning. Efter det här började han krafsa på det. Det tog jag inte foto av.

Jag turistade i Åbo två dygn. Besökte Colourscape.

Besökte också Klosterbacken. Insåg att jag glömt en hel massa saker jag borde veta från etnologistudierna.

På klosterbacken hade de pelargoner. Som sig bör på museum.

Det var styckemössans dag. Om styckemössen kom jag ihåg ett och annat från första studieåret.

I ett skåp i Karis hittade jag min gamla magväska. Den var fin (en gång i tiden). I juli använde jag den som väska i svampskogen, efter att folk sa att det såg töntigt ut när jag gick med handväska i skogen.

Här var jag på en promenad vid träsket med O. Hon poserade och jag klättrade upp på ett bord för att fota henne.

Där hade hon stått. Nu står hon inte där längre.

Ganska många morgnar vaknade jag av att Orvar låg över mina ben. Tre morgnar väckte han mig genom att gå på min rygg, lägga sig och titta på mig över min axel. Det finns ett foto på det. Jag ser trött ut. Han ser pigg ut.

Jag plcoakde en massa kantareller. Ett tag blev jag så ivrig att jag gick flera dagar i veckan i skogen. Jag fick en guidad tur i släktskogen då äldre släktingar visade mig några bra ställen. Sedan var jag fast.

Jag skrev. Knut använde min hand som dyna.

Jag åt våffla som lunch i Ekenäs. 

Jag befriade en hel massa bookcrossingböcker.

Jag var lite kattvakt.

Jag var till Borgbacken. Här var jag i pariserhjulet.

jag tror jag har ledigt (och jag har glömt att det finns bloggar)

Jag skulle inte vara ledig i sommar. Nu tror jag att jag är ledig i sommar. Satt i arbetsrummet och arbetade senast lördagen den 14.7. Efter det har jag inte arbetat på andra sätt än att jag tänkt på arbete. Men väldigt ofta har jag tänkt på annat än arbete: svampskogar, bilturer, sol, katter, kompishäng, kaffe, museer, och ibland tror jag inte att jag tänkt överhuvudtaget. Skönt. En dryg vecka till och sedan har jag bestämt att jag kommer att vara utvilad.

regn ute och tovade bollar

Efter att jag såg en matta bestående av tovade bollar i en affär har jag tänkt göra en liknande. För några dagar sedan startade jag projektet.

Jag, såpa, ull, vatten, strumpbyxor och snöre.

Bollarna inne i strumpbyxorna och strumpbyxorna i tvättmaskin. Blev några bollar.

Och två kattern som tyckte att det fungerade bra som leksaker. Kanske så bra, att det aldrig hinner bli tillräckligt många för att bli en matta, eller ens ett pannunderlag.

"Jag är inte sån"

Han talade till mig. Idag talade han till mig. Jag hade precis satt mig i bilen, backade ut från parkeringsrutan vid matbutiken i Karis, när han sa: "Jag är inte sån". Det var inte bara en överraskning för mig, utan också för honom.

För det är så här: jag har inte skrivit sedan slutet av maj. Jag har tänkt. Jag har läst. Jag har hållit uppe skrivandet med att nu och då skriva väldigt korta saker i min lilla anteckningsbok. Men egentligen har jag inte skrivit. Jag har fastnat.

Jag har känt att nu går det inte vidare, nu finns det ett problem med den här karaktären i texten, han som jag från tidigare inte känt så bra som de andra två. Han har mest av allt varit ett namn. Ett namn som har gjort en sak. Sedan har jag försökt skriva om hans tankar efteråt men det har inte blivit varken trovärdigt, levande eller spännande. Så tänkte jag meningen "Jag är inte sån", när jag backade ut bilen och det är så mycket som faller på plats. Plötsligt blir det intressant att han har gjort den där saken, för han är inte sån. Det fick mig att tänka på Mias inlägg om Elaka karaktärer.

Presidenter och ljudbok

Jag gillar Anne Holt. Jag gillade Presidentens val (men inte på det sättet att jag skulle säga att den är det bästa jag läst av henne). Jag gillar att jag igen lyssnat på ljudbok. Jag gillar att jag lyssnat på ljudboken i bilen. Jag gillar att jag just nu letar fler ljudböcker för bilen. Jag gillar att jag några kvällar tog en extra biltur för att få lyssna (eller egentligen känns det onödigt och planlöst gasa omkring, men jag tycker om att köra bil, jag älskar köra bil, jag har sett delar av Åbo jag tidigare inte sett). Jag gillar att hitta ljudböcker för 2 euro på loppis.

de bästa av fredagar

1. Vakna utvilad.
2. Avhandlingsskrivarlust
3. Lunch med vänner på Delhi Darbar
4. Fortsatt avhandlingsskrivarlust (som att läsa, känna att de rätta meningarna kan infogas i glappande skarvar, hur man plötsligt ser hur pusslet ska se ut)
5. Uppdrag som kattskötare för två katter.
6. Kvällshäng med vänner på Osuma.

Revolt och Hungerspelen

Nu har jag äntligen läst Revolt, sista delen i Hungerspelen. En liten besvikelse, direkt efter. Kändes som långsamt tempo, men det kan också ha berott på att jag läste långsammare än de andra två. Och slutet var mest ett jaha, men det kan också bero på att triologin var slut och jag skulle ha velat ha mera Katniss.
Men det som blev en ännu större besvikelse var filmen som jag äntligen sett. Ja, boken är vanligtvis bättre än filmen, men det här kändes som ett bottennapp. Så mycket som jag upplevde som viktigt fattades. Den blev lite platt, som om man inte lärde känna Katniss som jag lärde känna henne i boken.