14 "rätt" av 14 möjliga

Kännetecken på dyskalkyli

1. Mycket svårt med de fyra räknesätten.
2. Svårt att minnas siffror.
3. Räknar långsamt.
4. Räknar på fingrarna, även en- och tvåsiffriga tal (4+7, 15-9).
5. Kastar om siffror, 246 blir 264.
6. Svårt att lära sig multiplikationstabellen.
7. Svårt att uppfatta antal och mängd.
8. Svårt att lära sig klockan.
9. Dålig tidsuppfattning.
10. En eller flera i familjen, eller någon nära släkting, har räknesvårigheter.
11. Svårt att hantera pengar och att sköta sin ekonomi.
12. Dåligt lokalsinne, svårt att hitta, skilja på höger och vänster, läsa kartor.
13. Svårt att läsa och förstå tidtabeller.
14. Svårt att planera och organisera.

Av en ren slump råkade jag hitta ordet dyskalkyli. Historierna är otaliga. Den som jag kan också själv skratta lite åt är: Jag hoppar fallskärm för första gången. Har en radio inbyggd i hjälmen. Min lärare står på marken med en walkie talkie, han säger vasen (vänster). Jag styr mot höger. Vasen. Jag styr mot höger. Vasen. Jag styr mot höger. Vasen. Jag styr mot höger. Vasen. Jag styr mot höger. Toinen vasen (den andra vänstern). Jag styr mot vänster.

fyra orsaker till att jag inte är vuxen

En päroncider.

En päroncider.

En mörk öl.

Baksmälla.

tisdag, lite som måndag men ändå inte

Morgon.
Papperssortering.
Fila på stipendieansökningar.
Jobbmöte.
Forskarseminarium med min text.
Papperssortering.
Fila på pedagogiskt slutarbete.
Styrelsemöte.
Natt.

Jag har börjat en ny taktik. Somnar utan persienner framför fönstret. Sover inte till 10. Vaknar vid halv sju. Stiger upp halv åtta, långt innan väckarklockan ringt. Kämpar med att hållas vaken till halv tolv.

Jag tror inte att jag vill vara vuxen.

inte helt måndagiskt

"Syndernas förlåtelse", sa hon och vips var mitt låneförbud borta. Biblioteket finns en våning ner. Och jag skäms.

fredag på jobbet

Jag förstår inte hur klockan bara är två. Det är så tyst. Jag är lite trött. Nej, jag är väldigt trött. Trött i ögonen. Jag skjuter skrivbordsstolen bakåt och lägger min vänstra kind mot skrivbordet. Det är så tyst här. Jag är ensam på jobbet. Och klockan är bara två. Hör någon i andra ändan av korridoren, någon med klackskor i våningen ovan. Jag sätter mig upp igen och tänker att det skulle kännas konstigt om någon gick förbi mitt rum nu. Med vänstra kinden mot skrivbordet. Jag lägger högra kinden mot skrivbordet. Ser ut genom fönstret. Ser inte längre den grusbeklädda backen med trafik förbjuden. Jag ser inte det vita trähuset med det svarta taket som finns på andra sidan gatan. Det haglade tidigare. Jag såg hur haglet rullade ner från det svarta taket. Nu ser jag bara de limegröna gardinerna, de vita persiennerna och ett stort gult hus uppe på backen. Det är kanske dags att äta lunch. Min hemgjorda matlåda. Quinoa med granatäppel, sparris och gröna bönor. Det är godare än det ser ut.

sånt som gjort min dag lite bättre

Jag har förbeställd Band of Horses nya skiva som kommer ut i maj och lyssnat på de nya låtarna som redan finns på You Tube.

en inte helt lyckad variant

Two-headed boy har slumpat fram 7 låtar på ipoden och skrivit någon om dem alla. Jag tänkte göra något liknande. Slumpar fram 7 låtar och skriver i anknytning till dem medan de spelar.

Sign of the Zodiaz - Rasputina

Jag vet inte vem som tipsat om Rasputina. Kanske ingen tipsade om dem. Kanske jag bara hittat dem. Förmodligen i samband med när jag hittade Dresden Dolls.

Det är mycket stjärntecken just nu. Mest fiskar och skorpioner. Som skorpionen säger att passar ihop. Jag är fisken. Jag vet inte.

Cliffhanger - Britta Persson

Det är vår. Min uppsalavår. Jag går längs med trottoaren som fortfarande är full med grus. Det knastrar under fötterna. Det finns några gråa snöhögar kvar. Bredvid blommar krokusarna. Jag sitter inne i Reginateatern. Bredvid slottsbacken. Jam All Stars. Med Britta Persson. När jag steg in i teatern fick vi en liten pins. Jam All Stars 2008 stod det på pinsen. Jag vet inte var pinsen finns längre. Det känns som så längesen.

I Will Fade - Archive

Det finns musik som jag inte har några minnen av. Inga vägar jag minns att jag gått längs när jag lyssnat på dem. Sedan börjar sången på riktigt. Och jag känner igen men kan inte placera. Det är lite ledsamt, tror jag. Ganska gråtigt och sorgligt. Men fint. Och jag kan inte skriva någonting. Bara lyssna. Försöker unvika att höra orden. Jag tror att de är för sorgliga just nu.

Big Day Coming - Bad Cash Quartet

Min faster ringde. Det var askmoln, resor och flygplan. Hon frågade var jag var. Om jag hade möjlighet att prata. Jag stod hemma i mjukisbyxor. Snorade. Och hon mindes att jag egentligen skulle vara i Amsterdam. Var glad över att jag inte åkt. Att jag inte satt fast. Och hennes man som sagt att det är ett tecken på att världens slut. Jag skrattade och stod i tamburen, pillade på mina hemnycklar. Och hon sa att om världen tar slut vill hon att det går fort.

Everything Will Be Alright - The Killers

Det är alltid så att allt blir bra. Det ordnar sig alltid. Vi sitter på övre våningen i en hamburgarkedja i Tyskland. Jag tror att det är i Munchen. Eller i Frankfurt. Det finns en teve. De spelar Lykke Li och jag är ivrig. Berättar att det är svenskt. Sedan kommer den där kända sången av The Killers. Den där sången som jag inte minns vad heter. Och hon frågar vem det här är. Och jag tror att det är The Killers. Men det var kanske inte the Killers. Och det var kanske inte en av deras kändare sånger. Det var så tidigt. Då när jag ännu bara snappat upp att det finns något sådant band. Men det var klippor. höga höjder, ett band på bergtoppen i låten som kanske inte alls var the Killers. Det var kanske något med dance. Eller så minns jag fel. Det var kanske Lykke Li videon som var dance, dance, dance. Det var en hamburgarkedja i Tyskland. Det är jag säker på.

Tij- Battles

Jag känner redan nu att den här låten kommer att vara lång. För få minnen för dess längd. För många platser i Åbo jag varit på när jag lyssnat på dem. Mest cykelvägar. Obetydliga platser. Jag skulle se dem i Stockholm sommaren 2007. Det var då som inget riktigt blev som jag tänkte mig. Det blev bättre, men nu efteråt t'nker jag ofta att det egentligen blev sämre. Mer komplicerat blev det i alla fall. Det regnade när det var dags att gå till ett område nära Frescatti. Jag var glad att det regnade. Jag ville inte gå dit ensam. Mitt sällskap fanns inte längre i Stockholm. Istället gick jag in till stan, köpte klänningar. En klänning som jag inte ännu använt, men som jag kanske kan ha på ett bröllop i sommar. Jag orkar inte med så här långa låtar just nu. Ännu två minuter kvar. Det är inget fel på Battles. Det är fel på mig. Klarar inte av dem just nu. För hackigt.

X Telling Me About The Loss of Something Dear, at Age 16 - Hello Saferide

Jag har sett Annika Norlin som Säkert. Jag har inte ännu sett henne som Hello Saferide. Det kommer. Förutsatt att de inte slutar. Låten finns på den skiva jag köpt senast. Förhandsbeställde den från Bengans musik i Göteborg. Med en autograf på skivomslaget. Nej, man kan inte skriva om sju låtar under den tid de spelar utan att ta pauser. Det här kunde ha blivit hur bra som helst. Istället sitter jag bara här och tänker på hur hungrig jag är och hur jag vill få det undanstökat så att jag kan äta. Inget tålamod. Skönt, nu var sången slut.

"det är ödet"

Antal gånger den här veckan som jag tänkt "Det var ödet": väldigt många.

Min mamma var emot min resa när jag planerade boka den. Jag tvekade, räknade pengar och bokade i alla fall. Och så blev jag sjuk och blev inte frisk innan flygplanet gick. Jag minns allt för väl min katastrofresa till Granada, ensam. Blev väldigt sjuk redan första morgonen på plats. Allt gick fel. Bankkoden jag totalglömde, när jag skulle ta ut pengar för medicin. Språket jag inte kunde. Hur jag enda gången utomhus, mitt i sommaren, fick vila på varje bänk jag såg mellan busshållplats och apotek. Min resväska som kom fram först sista dagen. Telefonladdaren som jag inte packat i handbagaget. Den höga febern. Visste inte skillnad på dag och natt i hotellrummet. Städaren som blev arg för att jag ockuperade rummet. Om jag rest skulle jag väl ha blivit sjukare än jag var på den resan. Det var ödet.

Och så var det där vulkanaskmolnet. Det var kanske inte meningen att jag skulle åka. Nej, det var inte meningen att jag skulle åka. Kanske hade jag fastnat i Riga, där jag skulle mellanlanda. Visserligen tycker jag om Riga men känns som om jag varit där så många gånger och så nyligen att det inte skulle ha varit spännande på ett bra sätt. Kanske flyget skulle ha trillat ner om jag varit med. Nej, det var helt enkelt inte meningen att jag skulle resa. Och om jag kommit fram, så hade jag kanske inte kommit hem igen på grund av askmolnet. Det är ödet.

Och nu hade jag trots allt möjlighet idag att åhöra en finfin disputation jag annars missat.

sånt jag gjort

Sånt jag gjort den här veckan: ingenting. Förutom svettats, nyst och snutit mig.

Gånger jag varit utomhus: ingen. Senast jag var utomhus var på söndagen.

Gånger jag trott att jag blivit feberfri: två. Den första var torsdagsförmiddag. Jag blev glad och firade med att tillreda mat och diska. Efter det blev jag totalutmattad och konstaterade att jag hade feber igen. Andra gången är nu. Men ännu inte beredd på att gå utomhus.

Egentliga planer: presentera avhandlingstext på forskarseminarium och besöka Amsterdam.

Gånger jag blivit lite arg: Direkt samband med friskhetsgrad kan konstateras.

Jag visste att jag inte kunde annulera flygresan eftersom jag bokat billigaste möjligaste flygresan, men jag visste inte att jag 24 timmar innan resans start hade kunnat ändra resedatum genom att betala 75 euro extra. När jag upptäckte det försent blev jag lite arg, men det gick om eftersom febern steg.

Tidig torsdagsmorgon skulle jag ha åkt. Jag tänkte gå till läkare för att få sjukintyg och då möjligen få en del av resans kostnader tillbaka genom min reseförsäkring. När jag skulle iväg till hälsostationen kände jag mig ovanligt pigg och konstaterade att jag inte hade feber längre. Inte kunde jag ju då få läkarintyg, tänkte jag. Jag fick helt enkelt glömma det där med försäkringen. Blev lite förbannad. Då fick jag feber igen. Och då var hälsostationen stängd. Så var jag arg på det.

Besvikelsegrad: förvånandsvärt låg. Jag har varit för trött för att vara besviken.

det här bloggandet

Antal blogginlägg under de senaste dagarna om jag haft tillräckligt mycket energi: nästan oändligt många

efter fuldag kommer konstig hårdag

Påväg till jobbet bestämde jag mig för att det nog var dags att boka tid till frissan.

Väl framme på jobbet frågade två personer om jag varit till frissan.

Jag hade inte ens tvättat håret samma morgon.

Jag bokade inte tid till frissan.

en helt vanlig fuldag

Jag har en fuldag. Lite för stora skor, men bekväma. Pösiga vinterjackan, efter att jag frös igår. Osmickrande byxor, bara för att. Jag borde tvätta håret, men ska spela fotboll ikväll. Orkade inte sminka mig.

Beslöt mig imorse att gå till arbetsrummet men inte visa mig. Stänga dörren. Sitta där och äta medhavd lunchsmörgås. Skippa kaffe. Skriva avhandlingstext. Men redan det första mejlet jag läste imorse, gjorde att jag kände att jag måste offra mig själv. På med ytterkläderna. Hastigt ut från rummet, iväg till grannuniversitetet efter en doktorsavhandling som kunde hämtas idag. Den där avhandlingen som jag väntat på. Ville läsa. Hon som ska doktorera om ett par veckor. Jag kom dit. Tittade inte upp när jag mötte folk. Kände mig ännu fulare. Kom fram. Och där fanns fem andra personer som skulle hämta samma bok. Alla kände jag. Alla måste jag heja på. Prata lite med. Äsch.

Resten av dagen har jag knappt skrivit. Läst boken. Suttit inlåst. Känt att det var värt att offra mig. Snart börjar jag till och med känna mig beredd på att offra mig för en kaffe. Kanske till och med gå till cafét för en smörgås. Jag har sökt igenom varje skrivbordslåda, utan att hitta något att äta.

en del av min påsk i bilder

dagens notiser

Idag hade jag både klänning, vårjacka och vårskor. Det växlar så fort. Igår hade jag kallt med vårjacka och byxor. Idag hade jag varmt.

Jag är väldigt pigg och uppåt just nu. Man kan nästan säga att jag är sprittande. Jag blir sån när jag föreläser. Att kursen dessutom avslutades med mycket beröm från studerandehåll och kommentaren att en av mina andra valfria kurser borde hållas för alla nya studerande direkt de börjar, för att göra att de inte hoppar av ämnet gör att jag nästan spricker.

Jag spricker också nästan av glädje över att jag nu får farmor- och fasterbesök. Måste köpa kaffe, mjölk och kex. Måste köpa kaffe, mjölk och kex. Och sedan tar de med mig till hemtrakterna.

All denna glädje gör att jag känner att en spänningshuvudvärk är på väg. Förbannade spänningshuvudvärk.

värt att notera

Idag iklädde jag mig en vårjacka istället för min duniga, pösiga vinterjacka. Jag kände mig väldigt naken.

small talk (och lite som en hälsning samtidigt)

Jag har bott i lägenheten sedan 22 januari. På ett ungefär. Jag har fyra gånger träffat en tant med en rullator som bor i samma hus. De tre första gångerna snöade eller regnade det när vi sågs. Hon sa något om att jag skulle vara försiktig. Att det tar ont i ögonen. Det här vädret. För någon dag sedan såg jag henne på gården en fjärde gång. Det snöade och innan hon hann säga något hann jag automatiskt säga något om hur hemskt det var med den här snön, och hur den snöar in i ögonen. Hon höll med och sa att det gör ont.

Igår närmade jag mig ytterdörren. Det haglade. En ny tant stod utanför huset. Innan jag kommit fram ropade hon till mig att det luktade skit. "Paskahaju", ropa hon och hon hade rätt. Sedan beklagade hon sig eftersom hon hade nybakat med sig. Där stod hon med nybakat, i skydd från haglet och skulle på besök med sina bullor. Mitt i skitlukten stod hon. Jag stod ut rätt länge. Med lukten och med att nicka och tycka att visst var det hemskt med lukten och helt ljuvligt med bulldoften och nog kände jag bulldoften och knappast skulle lukten fastna så att hennes bekanta skulle känna den. Jag hann redan tänka att hennes stora hallå om lukten berodde på att hon ville dölja att det var hon som stank. Men nej, fortfarande har jag inte känt skitlukt i hissen.

dataspel och forskning

Och i anknytning till förra inlägget:
Jag tycker att man gott och väl kan läsa hela bloggen. Mera sånt här!

thanks dude!

Det är jag som är dude. Jag är också bro. För det mesta guy.

När jag började spela WoW var jag medveten om att det kanske skulle bli så. När jag gick med i guilden var jag osäker om jag skulle berätta något om mig själv. Nämna mitt kön. Vad jag jobbar med. Att en stor del av de föreläsningar jag håller handlar om internetkultur, dataspel, kön och kultur. De två manliga medlemmarna som värvde mig, kände mig. De frågade innan jag gick med hur jag ville handskas med det hela. Det jag visste var att jag inte ville låtsas vara man, men jag ville inte heller berätta att jag var kvinna, eftersom det skulle ha uppmärksammats. Jag vill vara jag och bli känd för min spelstil och spelkunskap. Jag har träffat en del av de andra guildmedlemmarna och de har kunnat konstatera att den där typen som spelar den fulaste manliga karaktären i guilden är en hon.

Men ju mer jag spelat destu mer har jag känt att jag vill rätta folk. Jag är inte någon bro. Inte direkt guy heller. Det hände rätt nyligen att jag pratade med en annan guildmedlem, bosatt i England, som jag inte pratat med tidigare. Jag gjorde en enchant till honom på grund av min profession och han avslutade vår diskussion med "thanks dude!". Då reagerade jag. Lät bli att rätta honom eftersom jag inte visste vad jag skulle säga. "No problem dudette", eller?

Egentligen vet jag inte om han är en han. Jag antar det. Skulle jag säga dude, bro eller guy till någon? Nej, jag är för medveten om att personen kan vara kvinna. Det finns kvinnliga gamers. Hittade nyss en enormt intressant inbandad föreläsning av Jonas Linderoth. Den är knappt 30 minuter lång men superintressant. Lyssna, lyssna, lyssna!

sedan mars 2004

Det är sex år nu sedan vårt förhållande började. Jag vill tänka att det egentligen är kortare eftersom vi varit ifrån varandra ibland. Lite som att vi bott på olika ställen, i olika länder. Jag med annat jobb, texten kvar i datorn. Distansförhållande.

mera hem ljuva hem

hänt idag

- Jag kokade världens svagaste kaffe. Måste ha räknat fel. Efter att tre personer smakat hällde jag ut den halva pannan som fanns kvar.

- Jag köpte en bordtennisracket. Var positivt överraskad över att försäljaren kunde sin sak, ställde de rätta frågorna och berättade om de olika varianterna. Jag kan inte sluta lukta på den.

- Jag har skrivit en första version av avhandlingsinledningen. Det känns väldigt speciellt.

senaste tidens jobb

Igen dags för det traditionsenliga blogginlägget som jag egentligen inte vet varför jag publicerar. Inte förväntar mig att ska läsas. Det kan kanske vara roligt för mig själv om jag nångång blir klar, brukar jag försöka tänka.


Avhandlingsord: De är sammanlagt 26073 stycken just nu. Det är 78 sidor. En del kapitel påbörjade med tre meningar, en del kapitel helt tomma ännu. Det börjar närma sig. Idag kom jag hit senare, hade inga som helst förhoppningar. Efter flera veckor av artikelskrivning öppnade jag dokumentet. Dokumentet. Och upptäckte att jag inte hinner med. På ett positivt sätt. Har så mycket att skriva ner, sånt som är färdigtänkt i huvudet, men jag hinner inte med riktigt. Fingrarna känns otränade.

Läst: En otrolig mängd böcker och artiklar om ätstörningar.

Mötestid: bara några få per vecka.

Framgång: Två färdiga artiklar. Sista versionen innan språkgranskning för dem båda.

Höjdpunkt: De roliga dagarna som kommit alltid nu och då.

Besvikelse: Det började som en stor besvikelse, men slutar antagligen som något bra. Det var i höstas när jag var överarbetad, stressad, rätt nere i allmänhet. Då fick jag refereeutlåtande för en artikel jag skickat in till en internationell tidskrift. Skulle bara göra några mindre ändringar och sedan skulle den publiceras i slutet av 2009. Jag klarade det inte. Jag orkade inte. Sedan bytte tidskriften chefredaktör och för några veckor sedan skickade den nya chefredaktören de två refereeutlåtandena igen till mig utan övrig hälsning. Jag öppnade och insåg att förra redaktören klippt bort biten där det stod att the reviewers inte ansåg att artikeln skulle publicerades. Besvikelse. Några dagar senare fick jag igen de två refereeutlåtandena, ingen annan hälsning. Började kolla vilken annan tidskrift jag kunde skicka artikeln till i stället, men mejlade ändå den nya chefredaktören för att fråga om utlåtandena. Var tydligen en miss. Artikeln ska publiceras bara jag gör de små ändringarna, oberoende vad the reviewers tyckte. Så snart jag skickat den nya versionen, publiceras den, utan extra granskningar. Igen: oj så jag skulle ha mått bättre om jag genast kollat det istället för att tycka att jag är värdelös och att ingen vill publicera/läsa något jag skrivit. Jag undrar hur många gånger det tar tills jag fattar att ens prata med någon annan om det istället för att gräva ner mig själv.

Distraktion: Kommer inte på något. Måste vara något. Varför har jag annars inte skrivit mer?

Jobbighetsnivå: Svacka, likgiltighet, flyt. Omväxlande.

senare är nu

Det är då man vet att det är dags att ta sig till jobbet, efter att man bestämt sig för att gå senare:

På Yle1 kommer inget bra.

På Yle2 kommer inget bra.

På MTV3 kommer repris av morgonteve.

På Nelonen kommer teveshop.

På FST5 kommer texttevens nyheter i kombination med radio.

På SubTv kommer teveshop.

På Yle Teema kommer radio.

På Jim kommer teveshop

hem ljuva hem

saker man inte ska göra

Om man upplever en väldigt enerverande dag på jobbet med textslit och brist på stress och ångest ska man inte skriva som sin facebookstatus: "Kan inte. Vill inte. Orkar inte." För då ringer ens mamma inom 3 minuter* och tror att man håller på att kollapsa eller dö och tvingar en att ta bort statustexten. Jag är ännu inte klar med textslit, men är igen kanske lite närmare.


*Ja, exakt tre minuter.

det är inte ens sommar än

Jag har flera dagar tänkt att jag borde skriva att jag är mushigushi i hjärnan som facebookstatus. Mosig, typ. Jag tror att det är mosig jag menar. Men jag kan inte. Jag vet inte om jag är det egentligen. Sedan glömmer jag det en stund och så tänker jag igen: jag är mushigushi i hjärnan. Det är rätt irriterande att tänka så. Gång på gång. Flera dagar i rad. Det är kanske därför det har blivit så lite bloggtext. Så lite deadlinesångest. Kanske jag är mushigushi i hjärnan? I så fall beror det på att mitt arbetsrum är oändligt varmt. Persiennerna fördragna, sitter med t-skjorta, öppet fönster på eftermiddagen, temperaturen nerskruvad till minimum. Och handledaren: Jo, de som jobbade i huset innan totalrenoveringen valde att flytta till andra ändan av byggnaden. De visst hur det är.

Jag är närmare ett klart bokkapitel än jag var vid senaste blogginlägg.

dagens uttryck

"Just do it!" Jag sitter i kafferummet. Eller jag satt i kafferummet. Nu sitter jag i arbetsrummet. Här brukar man arbeta. Här brukar man ha deadlineångest. Här brukar man på deadlinesdagen skriva, ändra, stressa. Jag funderar på att ta en tredje kopp kaffe. Jag funderar på att gå hem. Gå ut. Gå till stan. Det var något jag flera dagar tänkt att jag borde köpa. Jag minns inte vad det var. Idag är det deadline. Deadline för sista versionen av ett bokkapitel. Jag väntar på ångesten som ska starta skrivmaskinen i mig. Jag funderar på att ringa om omboka tandläkartiden jag har om en månad. Bokkapitlet är inte klart. Det är långtifrån klart. Problemet är kanske att jag vet vad jag skall göra. Jag behöver inte stressa fram analyser, slutsatser. Slutsatserna finns snyggt uppradade på en rosa papperslapp bredvid tangentbordet. "Disgust is an emotion of avoidance", är det sista jag skrev. Innan jag gick till cafét för att köpa lunch. Innan jag gick till kafferummet och drack de två kopparna kaffe. Min ångestlöshet är nästan lite oroande. Men bara nästan. Jag är för ångestlös för att känna oro. All tid i världen. Resterande timmar idag känns som all tid i världen.

det ena året lik det andra, men ändå inte

I mars 2007 skrev jag:

"Det är en konst att åka färja. Eller egentligen en konst att åka färja och njuta. Stiga in i terminalen en torsdagsmorgon och känna alkohollukten färsk i kommande medresenärers andedräkt."

I mars 2008 citerade jag mig själv från år 2007 och skrev dessutom om min resa Uppsala-Stockholm-Uppsala-Kapellskär-Mariehamn-Kapellskär-Uppsala:

"I år åkte jag från Stockholm med Ålandsfärjan, lyssnade på finska fyllon till höger, svenska fjortisar som grälade till vänster. Och trubadurn. Den arma trubaduren. Försökte föra ett samtal med resesällskapet men kände mig mest sliten och trött. "Vad tänker du på?", frågade han. Och jag kunde ärligt svara att jag jag inte tänkte på nått. Jag bara satt där, stirrandes, frånkopplad."

I mars 2009 åkte jag inte till Mariehamn för litteraturdagar, istället flög jag på jobbresa till Tyskland.

Nu borde jag alltså rimligtvis skriva om min färjresa mellan Åbo och Mariehamn senaste helg. Jag orkar inte. Den var rolig. Mångdubbelt roligare att åka med vänner än ensam. Fler timmar i fun club. Roligare fun club. Och angående Mariehamns litteraturdagar kan jag säga att Susanna Alakoski var superbra. Såja. Det var årets behandling av Mariehamns litteraturdagar.

ett ganska stort ps

Jag har varit hemma hela kvällen men bara spelat mellan klockan 18 och 19. Och, jag har inte spenderat resterande timmar med att läsa strategier, warlock-egenskaper, bästa sätt att lvla professions eller dylikt på nätet. Det är faktiskt helt otroligt.

måndagen den 15.3.2010

Måndagskvällen var historisk på många sätt. Efter 655 speltimmar av WoW gjorde jag min första guildrun och min första raid. Man kan säga att jag blev ninja pulled till raiden. Jag hade inte tänkt göra min första raid tills någongång långt in i framtiden. Jag är oerfaren och undergeared. Jag känner inte min karaktär så bra ännu. Jag som redan flera gånger sagt "tack, men nej tack" till att göra femmanna dungeons tillsammans med guildies för att jag kände mig så oerfaran och undergeared stod alltså plötsligt i en tiomanna ToC. Av alla ställen. Det var skrämmande, det var nervöst. Jag hade precis gjort en dungeon normal. Stod i Dalaran och funderade om jag skulle göra en till efter en repair. Jag hade ännu inte ens gjort en heroic dungeon. Efter lite /w med P, ploppade det plötsligt fram en invite. Jag accepterade. Stod på Krasus Landing och /wave till T, som /w något om att det är bra med många olika klasser efter att jag /w något om att jag knappast skulle vara till stor nytta och jag /w att han bara är diplomatisk. LOL.

Jag gjorde många fel. Oändligt många fel. Jag gjorde en healthwell redan vid summoning stonen, Jag råkade kasta min soul stone till T som egentligen inte behövde den. Jag glömde att senare göra flera soul stonar. De fick upprepa att jag skulle göra en summoning stone inne i ToC för G. Jag stod på fel ställe. Jag sprang åt fel håll. Jag glömde att summon min Felhunter när han dog. Jag hade ingen som helst aning om vad ToC gick ut på, vilket inte egentligen var så konstigt eftersom jag inte haft tid att studera den. Oh my, jag missförstod till och med första bossens olika phaser och trodde att det var olika bossar. Fattade inte vad vi väntade på när vi var klara med första bossen och bara stod kvar. Jag /g något om thanks for my first raid and... phew, vilket jag fick svaret /g there's more. Det var förvirrande. Blossande heta kinder. Svettigt. Fick noggranna instruktioner om vår strategi innan varje boss. Jag försökte memorera. Vid sådan buff springa till den tanken. Men när raiden var i full gång glömde jag allt. Sprang lite hit och dit. Några DoTar här, några där. Disconnectade flera gånger. Dog naturligtvis några gånger. Blev resurrectad. Gjorde corpse run. Men vi kom igenom. Minns bara att vi skulle ha gjort en, möjligen två, wipes. Hade inte tänkt rolla på något loot. Fick /w med frågor om varför jag inte rollade. Förklarade att det var min första raid, att jag inte gjorde mycket nytta och var inte här för looten. Slutade i alla fall med att jag rollade. En staff och en shoulder och jag fick båda. Vi slutade halv ett. Fick ett /w om jag ville med på en guild heroic dungeon. Antar att jag inte skämde ut mig helt. Eller så tyckte de synd om mig.Såg på klockan. Halv ett på natten. Nä, skulle sova. Var trött hade förr spänningshuvudvärk. Gick på övervarv och läste om ToC och olika strategier. Skämdes ännu mer.

Och på tisdag gjorde jag flera heroic dungeons som guildrun. Jee!

vad jag ska komma ihåg att inte oroa mig över till nästa gång

Först paniken över att det blir så många festgäster. Att vi inte ryms in hos mig. Att mina gästmadrasser och soffa inte räcker till för långvägagäster. Att aubergineröran blir så vitlökig att jag överväger att inte alls ta fram den från kylskåpet. Att minimuffisarna är som småsten. Sedan paniken över att gäster inhiberar, blir sjuka, får inte ledigt från jobbet. Helt plötsligt tänker jag mer på alla som inte kommer än de som kommer. Jag glömmer till och med att det finns människor som är påväg. Tills de är här. Och stolar som inte räcker till. Och det är roligt. Och jag känner så många bra människor. Och jag blir överväldigad av att jag känner alla de här människorna. Och nästa morgon vaknar jag tidigt, pigg och huvudvärksfri. Helt otroligt.

inte särskilt spännande, men ganska revolutionerande i alla fall

Jag borde ha fest eller bjuda hem människor konstant. Idag tog jag ledigt för att baka. Baka. Sånt där som har att göra med ett kök. Sånt man gör i köket. Allt har inte blivit helt misslyckat. Bara två mer eller mindre brända plåtar. När jag öppnade ugnsluckan idag hittade jag en form som jag använde senast jag hade gäster. Det var den 19 mars.

förra onsdagen

Så bra att det lönar sig att se dem andra gång på Ruisrock i sommar.

det mest spännande en måndagsförmiddag

En person från Sverige har språkgranskat en av mina texter. På två ställen har jag skrivit "går om", som i "känslan/känslorna går om". Det har blivit rättade till "existerar parallellt" och "återupptas". En finlandism jag inte var medveten om, tänker jag. Tills jag hittar att det eventuellt heter "går över". Prepositioner har aldrig varit min starka sida och tydligen kan det missförstås totalt.

jag kan inte låta bli

Jag åker tåg. Tjuvlyssnar på flickan och pojken (i grön arméutstyrsel) i sätet bakom mig. Läser och redigerar mitt bokkapitel som heter "Fat talk".

"Jag orkar inte gå från tågstation till busstation. Du får bära mig", säger hon.
"Jaha", säger han.
"Jag väger 70 kilo", säger hon.
Han säger något som jag inte hör.
"Bra att du inte trodde att jag väger 70 kilo", utropar hon så att halva vagnen hör.
"Varför", undrar han.
"Nå det sku ju ha varit helt hemskt om du skulle ha varit så där jaha okej", säger hon.

Jag förmodar att det betyder att hon väger mindre än 70 kilo. Vi stiger av tåget och jag konstaterar jo, hon väger betydligt mindre än 70 kilo.

rysligt inside

"En del gamla tanter har skägg, men det är ingen idé att säga det till dem, för de bara ragerar." Johan, 5 år

Och det passar mer än utmärkt för att återknyta till kvällens möte. Om inte annat kunde det fungera som ett slags motargument för att det är så himla viktigt för vissa tanter att vi får med mera manliga styrelsemedlemmar. Skägg som skägg, liksom.

dagens jobb, nästan precis som vanligt

Handledaren går förbi mitt rum och jag ropar något i stil med: "Om jag ger dig ett omskrivet bokkapitel i slutet av veckan, kan du då läsa det så att jag hinner göra ändringar enligt kommentarer innan 24 mars då jag har deadline?"

"Men det är ju långt till 24 mars. Jag hinner nog läsa även om du ger det senare", säger handledaren på ett ungefär. "Ta tid till början av nästa vecka, eller slutet av nästa vecka".

Det är först efteråt jag kommer på att det är torsdag redan idag.

Jag försöker få motivation och fart genom snabb mellandeadline. Annars vet jag att jag sitter här den 24 mars och har tusen referenser att kolla, sidor att omskriva, nya slutsatser att dra och lämnar in texten inom deadline men utan att någon läst min omarbetade version. Så typiskt.

dagens jobb, typ

Sammanfattning:

Jag har böcker att lämna tillbaka till biblioteket. Jag går förbi biblioteket varje gång jag går mellan jobbet och hemmet. Trots det orkade jag inte lämna tillbaka böckerna idag.

Mötestid: 1 timme

Avhandlingsord: 0.

Lästa ord: 0

Det var meningen att jag skulle föreläsa hela våren. Jag tokskrev och tokplanerade två kurser med föreläsningar. Först krympte kurs 1 till ett par föreläsningar istället för planerade åtta stycken på grund av få deltagare. Idag fick jag veta att kurs 2 inhiberas på grund av för få anmälningar.

Plötsligt har jag en massa tid för avhandlingen. Plötsligt är jag lamslagen.

stockholmskt

bäst hittills

Jag har varit på den bästa konsert jag någonsin varit på. Så bra var den. Genombra. Genomljuvlig. Det är tur det. Annars skulle jag oerhört gärna ha varit på Jamie T:s konsert som råkade vara samtidigt i Stockholm. Om de ens skulle ha hållit kvällarna efter varandra. Då. Nej, jag vill inte tänka på det. Jamie T en annan gång helt enkelt.

Konserten började med tekniska problem. Tekniska problem som är när de är som bäst. Ger mervärde.

Sen satte det i gång.

Också Back Ted-n-Ted som var support var suverän.

någon form av dagens jobb

Läser danah boyd's blog. Guldgruva. Och en chock att hon bara är tre år äldre än mig. Men hon har publiserat en hel massa artiklar ju. Men hon åker omkring och ger en hel massa talks ju. Men hon är världskändis inom mitt forskningområde ju. Men hon skrev sin gradu bara två år innan mig ju. Men hon är danah boyd ju. Men oj, vi började blogga nästan exakt samtidigt.

Och så läser jag speciellt det här blogginlägget av henne och tänker läs, läs, läs!

Och så fick jag utlåtandet om mitt bokkapitel och läser "We are happy to say that our reviewers find your manuscript to be of high quality and significant importance. We greatly value your contribution and look forward to seeing your response and adjustments according to the reviewers comments". Och jag blir riktigt glad. Men ändå inte. Jag skäms över texten. Skrev jag så där? Hur kunde jag glömma det där? De måste tänka att jag är totalt korkad. Vilka språkfel. Vilka tankefel. Vilka konstiga slutsatser jag gjort. Så pinsamt. Och jag måste ta itu. Börja ändra. Skriva om.Så snart jag kommer mig för att läsa min egen text igen.

senaste tidens jobb

Avhandlingsord: okänt men få.

Läst: kurslitteratur.

Mötestid: överkomligt.

Framgång: att jag känner att den kommande månadens föreläsningar är nästan under kontroll.

Höjdpunkt: föreläsningen jag höll igår. Jag blev hög. Ivrig. Helt till mig. Det var roligt. 2 hela timmar prat framför studerande som lyssnade. Egentligen den första hela föreläsningen där jag inte pratade om begrepp, andras teorier eller andras texter utan uteslutande om mitt forskningsområde. Uppfriskande. Energi/Adrenalinkick (efter adrenalinkicken lagt sig var jag i och för sig totalutmattad)

Besvikelse: att jag ännu inte lärt mig att kombinera undervisning och avhandlingsjobb. De dagar jag föreläser två timmar klarar jag inte alls av att skriva avhandlingsord.

Distraktion: ingen.

Jobbighetsnivå: jobbigt på annat sätt.

Lotta pysslar

Jag tycker om att pyssla. Jag tycker om järntråd. Har flera byrålådor fulla med saker som kan vara bra att ha utifallatt. Jag har olika textilfärger, porslinsfärger, fönsterdekorationsfärger.
Det som jag inte har är tålamod.

Så såg jag det här blogginlägget. Blev förtjust. Överförtjust.
Perfekt, tänkte jag. Precis en sådan där lampa skulle passa i mitt vardagsrum.
Men, en nackdel med att ha dåligt tålamod är att man ofta får göra det flera gånger tills det lyckas och därmed tar det mera tid än om man skulle klara av att vänta. Så här blir det om man inte orkar vänta:

släktkalasigt hos mig

nummer 1 på listan för exakt 30 år sedan, eller videon jag aldrig trodde att jag skulle ha på min blogg

Kenny Rogers - The Coward of the County

Fafa

Det är så små och konstiga snuttar jag minns. Mest handlar det om sådant jag aldrig igen kommer att uppleva. Jag kommer aldrig att stå vid potatislandet, aldrig vid jordgubbslandet. Aldrig vid tomaterna som växer vid husväggen. Växte vid husväggen. Äta prima revbensspjäll. Prima. Se honom stå och luta sig mot arbetsbordet i köket, påminna fammo om vad hon höll på med.

Jag fick ett födelsedagskort. "Famo", stod det. Och jag tyckte att hon också borde ha skrivit "Fafa". Att det såg så tomt ut. När jag är här, hemma hos mig, i Åbo, glömmer jag ibland. Sedan minns jag igen. Och tänker att jag inte kommer att göra något annat än minnas i sommar. När ingen kommer gående över ängen. Ingen står vid bryggan. Ingen enorm svamphög ligger på trappan. Min frys är fylld med hans svamp. Som jag inte vet när jag kan äta. Om jag kan äta.

Och så är det sovrummet. Jag har fortfarande inte matta i sovrummet. Mattan. Den ligger ute på balkongen. Den han valde, gav mig. Och termometern. Den som var en långt glasrör fylld med vätska och små glaskulor som visade temperaturen. Som jag vill ha tillbaka. Den som han som jag bodde med förut fick när vi delade upp hushållet. Och jag vet inte riktigt varför det blev så att det var han som fick den. Och hon säger att hon sett den hemma hos honom. Att hon tycker att jag borde höra av mig till honom. Förklara hur det är och fråga om jag kan få den. Men jag vet inte om jag klarar av att ha den stående i vardagsrummet.

Ibland glömmer jag. Sedan får jag syn på dödsannonsen jag klippte ut. Den ligger just nu i en skål i tamburen. Ibland flyttar jag den till köket. Ibland lägger jag den på hyllan i tamburen. Jag går omkring med den och försöker hitta en plats. Står vid bokhyllan och hittar ingen bok att förvara den i. Det är inget jag kan lägga upp med en magnet på kylskåpet. Vad gör man med dödsannonser om man inte har en bibel?

Mod

Veckans bloggtema hos Mymlan är mod. I höstas började jag skriva en serie texter. Alla med temat mod. Ingen av dem känns särskilt färdig. Men det kommer kanske. Om texter någonsin kan kännas färdiga. Det är något jag vill ändra, jag vet bara inte vad. Här är en, om den fråga som kändes svårast att svara på. Den fråga som krävde mest mod. Den fråga som var mest skrämmande.

och de frågar hur det är

bra tack, och ni själv?

och hon frågar hur det är

bra tack, och du själv?

och hon frågar hur det är

bra tack, och du själv?

och han frågar hur det är

bra tack, och du själv?

och de frågar hur det är

bra tack, och ni själv?

och de frågar hur det är

bra tack, och ni själv?

ofärdig hårtext

Det är inte lika tjock längre. Det har aldrig varit särskilt tjockt. Det lockar sig fortfarande i nacken och vid öronen. Det har silver i sig. Mera silver än grått.

"Kommer ni ihåg att hon sa att jag blivit så snygg med åldern", säger han.

"Det minns jag inte", svarar hon.

"Det var vid dopet två somrar sen, säger han då.

Det är mera silver än grått. Mera silver än vitt. Virveln ovanför pannan som blir en våg.

"Kommer ni ihåg att hon sa att jag blivit så snygg med åldern", säger han. Tar fram kammen från bakfickan och jag tänker att mitt tunna hår också blir tunnare.

Kanske silvrigt.

dag 6: ihållande huvudvärk

söndag

När vi kör in på gården står en främmande bil där. Vi kommer oanmälda. Alla kommer oanmälda. Och alltid är det också någon annan där. Någon annan som kommer medan man är där.

"Hej, det var verkligen längesen", säger jag genast jag stiger in genom dörren och ser mommos bror. Han känner inte igen mig. Det ser jag. Han kopplar ihop mig med mina föräldrar, men kommer inte ihåg vad jag heter. Jag kommer på att jag måste ha varit runt 8 år gammal när jag såg honom senast. Såklart han inte känner igen mig.

"Och den här flickan fyller 30 om en vecka", ropar mommo ivrigt och rufsar mig i håret. Sedan följer en hel massa nähä? påriktigt? du skojar? helt otroligt?

Sedan är det som det alltid är. Hög ljudnivå. Folk som pratar i munnen på varandra på ett bra sätt. Folk som skrattar. Mommo kramar mig. Mommo nyper mig i kinderna. Mommo springer till köket efter mera kaffekoppar. Mommo springer till fönstret för att hon hör en bil. Mommo som ivrigt ropar att det är min moster. Mommo som springer till köket för mer kaffekoppar. Mera skratt. Mera rop. Mera folk. Och min mommos bror berättar för min moster att jag skall bli 30 och moster säger att hon vet. Mera skratt. Mera kaffe. Mera rop. Mommo står fortfarande. Springer tillbaka till köket för mera bullar. Mommo kommer tillbaka. "Men sätt dig", säger någon som någon alltid säger i något skede och mommo sätter sig mitt på vardagsrumsgolvet. Utan stol, tittar upp mot alla som sitter runt henne, rättar till sina glasögon och säger nu och då "Så att det e...", abryter, skrattar. Och min mommos bror berättar för mina föräldrar att jag fyller snart 30 och de säger att de vet. Mommo står igen. Frågar om någon vill ha portvin. Ingen vill ha. "Men ta du", säger mommos bror till mommo och alla skrattar. Mommo bjuder alltid alla andra, men skulle aldrig själv dricka kaffe, äta kaka, dricka portvin. "Eller likör hörni", säger mommo. Och alla skrattar ännu mer för det än mera mommo. Så blir det tyst. Och jag hinner tänka att det här är säkert första gången jag minns att det skulle vara tyst hos mommo och mofa.

"Men hur är det med Lotta då. Är du hård på brännvin", frågar mommo.

Det exploderar. Alla exploderar. Skrattar. Viker sig dubbla. Tårar i ögonen. Och det låter inte riktigt klokt. Och allt är som vanligt igen. Det var inget illa menat. Det vet alla. Så vi skrattar och fortsätter prata i munnen på varandra på ett bra sätt.

Helsingfors den 8.6

She av Green Day

kanske för sent att sadla om

Jag läste den här annonsen. Har ingen avsikt att söka jobben. Kunde bara inte låta bli att känna mig lite gammal. I mitt arbetsrum. Under skrivbordet. Där finns mina vinröda tofflor av filt. De har till och med små blommor på sig. Jepp. Jag är inte Peppar&Papper-material.

som ett slag i ansiktet

Det är inte många veckor tills jag fyller 30. Jag var tvungen att kolla i kalendern för att se att det inte var fråga om dagar. Det känns inte speciellt. Inte nämnvärt speciellt eller angstigt. På många sätt känner jag mig yngre nu än när jag var runt 24. Det sa jag senast förra veckan någon gång när vi pratade ålder. I morse anade jag en 30års kris.

Min bank har tydligen som vana att ringa upp sina kunder som snart fyller 30. För att prata ekonomi. Prata planer. Om inte planer, så framtiden. Är jag säker på att jag inte vill ta ett huslån? Har jag nu säkert funderat på det? Och sparande då? Vet jag hur stor min pension är? Är jag helt säker på att det inte bli dags för mig att köpa ett eget hem? Ett eget hem är ju faktiskt eget. Är jag säker på att jag inte vill komma in och prata om det? Det lönar sig. Vi vill bara hjälpa. Och jag säger att det är omöjligt. Att jag inte är intresserad. Att det inte finns så mycket att göra med min ekonomi. Att det inte blir någon ändring så länge jag är stipendieforskare. Ja, jag är helt säker. Men planera min ekonomi i allmänhet då? Och jag förstår inte. Planera ekonomi som att ta med egen mat till jobbet istället för att köpa en smörgås? Köpa billigaste matvarorna och att bara ibland göra roliga saker som kostar?

Det var kanske lite olägligt att de ringde. Trots att jag först sa att det var helt okej. Dagen innan hade jag skrivit och skickat in stipendieansökningar. Max summa som beviljas om man har tur: 900€. Det är inte många hus man köper för den summan. Ingen stor chans att man får huslån heller för att man hoppas på att få något stipendium innan sommaren. Hoppas räcker knappast.

Nä, jag känner mig inte precis som en blivande 30-åring.

jag går, alltså tänker jag

Jag stod vid korsningen Henriksgatan - Gertrudsgatan när jag kom på att jag behöver begränsa mig till bloggar som behandlar ätstörningar. Jag gick över Tavastbron när jag kom på vilka teoretiska och analytiska begrepp jag behöver begränsa mig till. Jag sprang på motionsstigen runt Paavo Nurmi-stadion, precis vid platsen där de har ett utomhusgym, när jag kom på arbetsrubriken för min avhandling.

Jag borde kanske omorganisera min arbetsdag om jag någonsin skall bli klar. Promenera en timme, skriva två timmar, promenera en halvtimme, skriva en timme, promenera en halvtimme, skriva två timmar.

januarifilmer

Av någon anledning blir januari den månad som jag oftast ser flest filmer. Det kan bero på att jag har en paus från tv-serier. Det har nyss varit jul och jag ser film, efter film, efter film i några dagar precis efter nyår. Det är tradition. Jag blir än mer medveten om alla filmer som kommit under året innan som jag inte sett.

I januari började jag med (500) days of Summer. Den var en jahurrafilm. Jag brukar vara allergisk mot romantiska filmer, men jag antar att det här inte var en romantisk film. Nej, den var inte romantisk. Inget rosa fluff. Bra film, med bra filmmusik.

Följande dag skulle jag se en film med mina föräldrar. Mamma är ingen stor filmtittare och pappa gillar action, komedi, Clint Eastwood och Harry Potter. De föreslog A Christmas Tale och jag totalvägrade. Såg framför mig Tim Allen utklädd till julgubbe. Aldrig. De hade ingen aning om vad filmen handlade. De bara råkade ha den. När jag sedan kom på vilken film de egentligen menade var det snarare jag som övertalade och tjatade om hur mycket jag ville se den. Det var någonstans vid ordet fransk, som de började i sin tur totalvägra. Vi såg den, de var inte det minsta imponerade och jag kände mig också besviken. Den hade sina poänger, det medger jag. Jag kanske till och med vill se den flera gånger, det är inte omöjligt. Men efter all hype kändes den aningen platt och intetsägande.

Filmer jag såg men som jag inte minns särskilt bra efteråt, vilket antagligen säger en del, är: Adoration, Public Enemies, Ghosts of Girlfriend Pasts, What Just Happened, The Secret Life of Words, Trainwreck. My Life as an Idiot, While She was Out, Push, Downloading Nancy och Paranoid Park. Det känns nästan lite fel eftersom många av filmerna var sådana som jag tänkt se en längre tid och verkligen väntade ivrigt på. Downloading Nancy kom på Stockholms filmfestival 2008. Jag var på plats, men missade filmen och kommer fortfarande ihåg hur jag hörde sådana som sätt filmen prisa den när vi gick över Sveavägen.

Mera jahurra- eller jafilmer var: Transsibirien, The Black Balloon, I Love You Man, Vinyan, Precious, Up och Mammoth. De flesta av dem överraskningar. När jag började se Up, visste jag inte ens att det skulle vara en pixelfilm. Precious var den första filmen jag såg i min nya lägenhet. Satt på golvet i tamburen med datorn i famnen. Väntade på att en montör skulle komma för att fixa mitt internet.

Nja- eller okejfilmer: Towelhead, Night Train, The Lovely Bones, Up in the air. Filmer jag hade förhoppningar om. Kanske därför de var besvikelser. Hade lyssnat på The Lovely Bones som talbok på engelska. Talböcker är också alltid bättre än filmen, visade det sig.

Blä: The Alphabet Killer. Bara blä.

La La La

The Bird and the Bee

Jim

Tevesöndag är som karkkilördag: Amazing Adventures of A Nobody, Excellent Adventure, Sandhogs, Shopper Challenge, American Hot Rod, Man v. Food och Pressure Cook.

och på tal om gamla (goda) tider

Datorn från Hobby Hall var ny. Vi spelade något spel som hade kommit med den, när datorn plötsligt låste sig. Vi väntade, inget hände. Vi väntade till följande morgon och fortfarande hände inte något. Hela familjen gick till övervåningen medan jag nervös satt på nedre våningen och ringde till ett engelskt service nummer. Förklarade mitt problem, varpå personen i andra endan uppmanade mig trycka på datorns power-knapp. Det fungerade. Och vi som varit så rädda att datorn skulle gå sönder om vi gjorde det utan att stänga spelet.

Det känns som ännu längre sen.

veckans jobb

Avhandlingsord: okänt. Veckans jobb har bestått av att öppna ett nytt avhandlingsdokument, klippa och klistra in gammalt, stryka text, skriva om, skriva nytt för att få ett flyt.

Läst: börjat försöka läsa allt jag skrivit hittills. Olika lösryckta föredrag, artiklar, avhandlingskapitel, anteckningar, halvfärdiga saker. Ser hur de kan passa in.

Mötestid: noll, sedan onsdag.

Framgång: att döda några älsklinguttryck och begrepp som inte för avhandlingen framåt.

Höjdpunkt: när jag sett att texten får en röd tråd av att skrivas från första kapitel till sista i stället för nya textstycken här och var.

Besvikelse: att det varje dag kommit till en punkt då jag stampat på ställe.

Distraktion: alla osvarade mejl.

Jobbighetsnivå: berg- och dalbana.

So high

Fredrika Stahl

Jill + 7 + 7

Snälla Jill gav mig ett blogaward* för några dagar sedan. Tror att det är första gången jag fått ett sådant. Blev lika rörd som när jag för ungefär tio år sedan fick veta att Rebecka Liljeberg som spelade med i Fucking Åmål läste min dåvarande blogg. Eller när jag i slutet av förra året fick veta av en kompis att jag har en trogen läsare västerut. Omåttligt rörd alltså. I blogawardet ingår det att berätta sju intressanta fakta om sig själv:

1. Jag har väldigt svårt att skriva såna här listor, så svårt att jag tänkte fuska genom att kopiera en liknande lista som jag skrev för ett år sedan, men valde istället att modifiera lite.

2. För några år sedan tänkte jag fortfarande att jag skall bli fallskärmshoppare som stor. Nu är jag väl fallskärmshoppare, men inte ännu stor. Mer än något annat saknar jag hoppandet. Hoppade senast våren 2009 och har just nu inte ekonomisk möjlighet att fortsätta aktivt. Samtidigt vill jag inte bli en av de där som hänger på klubben dag in och dag ut, men själv inte har råd att hoppa. Jag saknar energikicken blandad med total avstressning och total känsla av lugn.

3. Den 5 februari i fjol meddelade i listan att jag under år 2009 diskat en gång. "Det betyder inte att jag inte äter hemma ibland eller att jag har en personlig diskare till förfogande. Det betyder snarare att jag diskar ytterst sällan.", skrev jag då. Idag är det den 4 februari och jag har diskat ungefär 5 gånger under år 2010. Jag har alltså blivit lite bättre på det.

4. Under januari 2009 hade jag sett 30 filmer. I januari 2010 såg jag 24 filmer. Januari är i allmänhet den månad jag ser mest filmer.

5. Jag är fortfarande dålig på prepositioner. Ordföljd är inte heller min starka sida. Ja, grammatik överhuvudtaget egentligen.

6. Jag har under det senaste året börjat oftare gå på konserter.

7. Mina största musikidoler från och med år 1994 till någongång... ja, senare, var Green Day. Jag har fortfarande två Green Day t-skjortor sparade. När de år 1995 första och enda gången gav en konsert i Finland var jag inte där, men jag minns att jag hade mörklila hår. Igår fick jag ett mejl om att Green Day kommer till Finland i sommar. Jag kommer antagligen att försöka få biljett och mitt hår är mörklila. De enda skillnaderna är väl egentligen att jag inte längre är 15 år utan där vid 30, att jag numera färgar mitt hår lila hos frisören och att jag tycker att deras tidigare produktion är bättre än den nyare.

Dessutom inbegriper det i blogawardet att man ger det vidare till sju andra bloggar. Jag skulle vilja ge det till alla i min länklista. Det går inte. Så jag bestämde mig att ge det till sju bloggare som inte finns i min länklista, som jag kommenterar sällan om någonsin och som jag läser regelbundet:

1. Hannas virrvarr för att hon är superkreativ, idérik och visar en massa fina loppisfynd.

2. Red för att hon skrivit en bra loppisguide för Åbo, har fina bilder av fina saker och för att hon driver Syster Retro som jag gillar och shoppat från.

3. Skräpclownen för att han gör saker med ord som fascinerar mig oerhört.

4. Krickelin-krickelin för att hennes bilder och inredning är väldigt tilltalande.

5. Johanna i Jakan för sättet att skriva, tonen, vardagsbetraktelserna och bilderna.

6. Försök att inte se så snyggt ut för vardagspixlarna, listorna, vardagsbetraktelserna och sättet att skriva.

7. Linna Johansson för träningsskolan men också allt som fanns innan den.



*Så här gör man:
1. Kopiera awarden på er blogg!
2. Länka till personen som gett dig awarden!
3. Berätta 7 intressanta fakta om dig själv!
4. Välj 7 andra bloggare som du vill ge awarden till!
5. Länka till deras bloggar!
6. Lägg en kommentar i deras blogg att du har gett dem denna award!

jessie & kim

M83

Nåmen, jag kom i alla fall ihåg vad jag heter

Den nya prefekten knackar plötsligt på min dörr. Bredvid står min handledare.

P: Hej, jag är den nya prefekten.
Jag: Hej, jag är Lotta.
P: Vad forskar du om?
Jag: Hur bloggare skriver om sin kropp och ätstörningar?
Min handledare nickar.
P: Varifrån har du forskningsfinansiering?
Jag: Forknings... forsknings... forsknings... (jag får blackout)
P: Forskningsinstitutet?
Jag: Hehe. Jo. Precis.
P: När ska du disputera?
Jag står tyst. Stirrar tomt. Ser hur handledaren ler ansträngt.
Jag: 2010. Nej vänta. Är det i år? Öh. 2011? 2012? Vad är det för år i år?
Jag ser hur handledarens leende blir än mer ansträngt.
De går vidare.

Jag vill tänka att en tidvis känsla av att vara fake ingår i doktorandpaketet. Att man tror att någon när som helst kommer på att man egentligen inte borde vara doktorand. Att allt man skrivit är dravel. Att man bara haft mirakulös tur när man fått något publicerat. Att de inte vet vad de gör när de frågar om man vill fungera som referee. Känslan var rätt stark efter vårt lilla samtal. Efter incidenten ovan gick jag hem. Nu, en vecka senare kan jag skratta åt det.

worms

Beth Orton

dagens jobb

Avhandlingsord idag: 0. Däremot 581 ord till på den engelska recension av en doktorsavhandling. Och därmed deklarerade jag den klar, om än aningen kort.

Läst idag: inget jobbrelaterat.

Mötestid: 4

Framgång: att trycka på 'skicka'.

Höjdpunkt: telefonsamtal att tio av mina beställda jobb-böcker fanns att avhämtas.

Besvikelse: att vara tvungen att skriva recensionen klar istället för "egen" text.

Distraktion: hunger.

Jobbighetsnivå: likgiltighet/inspirationslöst = ojobbigt? Nä. Jobbigt.

gamla (goda) tiden

Jag läste Peter Englunds blogg. Han mindes sin första riktiga surfning på Internet, vilket påminde mig om min. Första riktiga.

Jag minns inte att jag skulle ha rört mig på nätet innan det. Jag minns att vi på rasterna i gymnasiet satt vid datorn i ett klassrum för att chatta med okända människor. År 1997 köpte vi en hemdator och ett internetabonnemang. Datorn hade vi köpt från Hobby Hall, av alla ställen. Jag hade förberett mig inför surfandet genom att köpa den engelska musiktidningen Q, eftersom jag visste att den brukade innehålla internetadresser. Så blädrade jag i tidningen, hamnade på musiksidor och företagssidor. Om jag minns rätt var den första sidan jag besökte en som sålde ljudförstärkare. Jag var i ingen som helst behov av en ljudförstärkare, men det var rysligt spännande. Bläddrade vidare i tidningen och hamnade med spänning på andra sidor på Internet. Från en musikrelaterad sida till nästa.

Några månader senare, samma år, råkade jag hitta några dagböcker på nätet. Antagligen chattade jag med någon på Kajplats 305 webchat, som hade en nätdagbok. Sökte på Altavista för att lära mig att koda i html och startade min egen nätdagbok.

Som en evighet sen.

dagens jobb

Avhandlingsord idag: 0. Däremot blev det 336 ord på en engelsk recension av en doktorsavhandling, vilket egentligen är allt för lite efter som jag fantiserat att jag skulle skriva recensionen klar. Kräver ungefär 700 ord till.

Läst idag: inget jobbrelaterat.

Mötestid: 0
Framgång: när jag berätta för mina kolleger om förra veckans missöde och kunde skratta åt det.

Höjdpunkt: när jag efter jobbet gick på måndagspub med kolleger och en gästföreläsare. Det kanske räknas som jobb?

Besvikelse: kan illustreras med en bild från PhD Comics:

Distraktion: surfning av DIY- taklampor, väggklockor och väggkonstverk.

Jobbighetsnivå: oerhört jobbigt

Game Over

Fredrika Stahl

Invisible Monster av Chuck Palahniuk

Klassisk Chuck Palahniuk.

"Hysteria is impossible without an audience", sidan 50.