En höjdpunkt från igår

Jag satt på soffan och såg på nyheterna när personen bredvid mig, invirad i mitt pösigaste och tjockaste täcke efter en dryg månad i land med +35 grader, sa: you look very happy and calm. Och det var exakt vad jag var.

Dan före sista dan, eller hur man nu räknar, om man räknar

Den 5.8 påbörjade jag ett blogginlägg. Det innehöll musik, Stockholm, fina saker och sorgliga saker. Sedan blev jag överväldigad av både det ena och det andra. Exempelvis beslutsångest, beslut, ett nytt jobb, och jag har blivit kallad undervisningsmaskinen när jag hastat iväg mellan klassrum, känt mig hålögd, kännt mig så extremt uppåt efter kursutvärderingar. Jag har sagt saker och jag har tagit tillbaka saker jag sagt mer än en gång. Jag har varit ledsen och glad, riktigt ledsen och riktigt glad. Jag märker att jag så lätt glömmer bort hur mycket som egentligen hänt den här hösten. Kanske en av de mest händelserika. Och jag har förvånat mig själv så otroligt många gånger. Men inte ska jag skriva om allt det nu i efterhand. 

Idag vaknade jag åtta av att katterna rivit ner julgranen. Det var första gången de gjorde det och de såg väldigt förvånade ut. Jag hann vakna medan jag torkade upp allt vatten och sopade upp barren.

03:05

Bäst just nu: granne som "kan svänga förbi", i ungefär åtta timmar en sen kväll. Äntligen är den påbörjade vindunken ett minne blott och inte en grej som tar utrymme i kylskåpet. Efter någon timme hälsade till och med Orvar. Så snart grannen steg in genom dörren var Knut fastklistrad. 

Tretton dagar

Textmeddelande från 2.7.2015: 

Förslag på bloggtext: "igår såg jag den här skolplanschen på loppis. För fyra veckor sedan skulle jag kanske ha köpt den."*

Textmeddelande från 4.7.2015:

Someone hasn't been blogging in a long while.**

Längre besök har avlösts av kortare besök som avlösts av längre besök som avslösts av kortare besök. Däremellan en indisk lunch, frissabesök, jobb, longboard, spontan lunch med vänner hos mig, en Ydintalvipuutarha, ett stort flyttlass med vänner, pizzeria med kebab och franskisar, en indisk middag, flertal mer eller tokiga fotosessioner, skrattatacker mitt i natten tillsammans med psalmsång, hostattack och flunsa, släktfest på landet, simtur, en annan indisk lunch, en lunch på café Aulas bakgård, ett spontanbesök efter lunch, en roadtrip till Ekenäs, vernissage på Villa Schildts och uppläsning av en text skriven på Leros, två turer till hamnen, lite kris, en födismiddag på Tamarin, ett besök till Koulu, en till Ydintalvipuutarha, en till kväll på Koulu, en lång promenad runt ån med glass i kuppisparken, föra saker till försäljning på loppis, kockande av auberginerullar. 

Och här sitter jag nu. Fattar inte riktigtvad som hänt eller händer. Tittar på teve första gången på väldigt länge.

* vilket jag mycket väl kunde ha bloggat, ackompanjerat av en bild på en elefant.

** åtföljt av förslag på vad jag kanske varit upptagen med.

en måndagig tisdag

Två kalla, halvdruckna temuggar på soffbordet plockade jag bort igår, vaknade till ett telefonpling imorse, och nu sitter jag i en nästa tom korridor och försöker komma ihåg vad jag, innan midsommar, tänkte att jag skulle skriva efter "Mapping the significant places this way, also illustrate how they are not always either close to the residential area or in the city center", samtidigt som jag bara skulle vilja fixa allt jag hittills skrivit rent språkligt.

Det blir som det blir

Jag ligger i min säng hos mina föräldrar, bara en dryg kilometer från koordinaterna i min tatuering. Två katter ligger tunga på mina ben. Det har varit fin midsommarafton i Karis-Lojo, mer mat än vad som kan ätas, bastubad och tre dopp i kall sjö, idag fick jag ett meddelande när jag tänkte att jag vill skriva nått. Sedan skrev jag tillbaka något med tillägget this is probably something I shouldn't och så tänkte jag hur galet det är att det bara gått åtta dagar. Små steg, har jag tänkt, små steg och beredd på att det inte leder nånvart.

När all is good blir det ännu bättre

Mera promenad, mera promenad där en hackspett figurerar (i lördags en som hackade i stolpe, idag en som matade sina ungar i en trädstam). Mera goda nyheter på jobbfronten.

All is good

Ett kuvert ligger på hallmattan. Jag öppnar det och visar sig vara meddelande om beviljande av forskningsfinansiering. Går från ställe till ställe hela fredagen, tills jag glad går hem. Spelar säsongens första tennis i gassande solsken, går upp och ner för Luolavuori i två timmar istället för tio minuter som sträckan skulle kräva, får fler myggbett på benen än jag kan räkna. Det blir söndag, jag går på tretimmars födisbrunch med vänner, halvvägs tittar jag på telefon, har fått ett meddelande, fortsätter äta marshmallows och hemma börjar jag en Orange is the new black maraton. 

Att cykla med hjälm

Det är tisdag klockan sex och solen lyser. Efter att jag låst upp cykeln lägger jag hjälmen, som jag börjat använda veckan innan, i cykelkorgen. Går några steg, men ångrar mig och stiger på cykeln. Ångrar mig igen, stiger av, tar hjälmen från korgen och cyklar med hjälmen på huvudet. Tänker att det går fortare att cykla än gå. Tänker att det är löjligt att cykla med en hjälm i korgen. När jag svänger från Fänriksgatan till universitetsområdet, tänker jag att jag blivit räddare för att falla med åldern. Jag ginar över Educariums gård, min väska och nycklar som ligger i cykelkorgen hoppar och skramlar, jag tänker att det hörs att jag kommer. När jag cyklar under infartsvägen kör ett tåg på bron, jag tänker att en hjälm hjälper väldigt lite mot ett tåg. Jag möter en cyklist utan hjälm, men med en mössa. Jag tänker på huvudets innehåll. Jag möter en cyklist med likadan hjälm som mig och jag tänker att hjälmen faktiskt är ganska snygg. När jag cyklar förbi Påsankan, tänker jag att jag stannar vid Siwan närmast mig för att handla bröd. Jag cyklar förbi utomhusgymmet och Q-vuorenkenttä, där det andra dagen i rad är fullt med människor. Vid Siwan bestämmer jag mig för att åka förbi, jag behöver kattsand så jag åker med bil istället. Senare, tänker jag. Jag svänger in på  den enkelriktade gatan som jag bor vid, orkar inte cykla runt. Cyklar på trottoaren. Tänker att det är i alla fall bättre än på vägen, kanske. Tänker att jag stiger av om jag ser någon annan på trottoaren. Jag funderar vad jag ska ha på mig på arbetsintervjun följande morgon. De här byxorna i alla fall, tänker jag. Jag ser en person med en hund på trottoaren. Jag är ett höghus från mitt hus. Jag hoppar av cykeln. Och ramlar. Jag ligger på trottoaren, fortfarande hållande i cykelstyret. Personen och hunden står en bit framför mig och stirrar. Jag tänker att mitt vänstra knä gör ont. Jag tänker att hjälmen inte behövdes den här gången. Jag tänker att jag inte borde ha tänkt så mycket och att inte jag borde ha lagt det på minnet. Jag tänker att det var bäddat för att något skulle hända. Jag tänker att jag inte kan ha söndriga byxor på intervjun. Jag tänker att jag borde ha gått till Siwan. Jag tänker att mitt ben antagligen blöder. Jag tänker att jag måste släppa styret för att komma upp från marken. Och så haltar jag hem de sista metrarna.

Och idag gick jag.

Böcker i maj

Månaden kunde nämnas som: lyssna på klassiker jag tänkt lyssna på i evigheter, eller: hur kan jag aldrig i mitt liv läst en Tove Jansson-bok utan bilder tidigare, eller: inkörsport till psykologiska thrillers.

Dvärgen får tre ondskor av fem möjliga.

Den andra kvinnan får tre feminismer av fem möjliga.

Trollkarlens hatt får tre förvandlingar av fem möjliga.

Farlig midsommar får fyra teatrar av fem möjliga.

Pappan och havet får fyra fyrar av fem möjliga.

Den osynlige mannen från Salem får två kungsholmsgator av fem möjliga.

Öppnas i händelse av min död får tre brev av fem möjliga.

Onda flickor får fyra hemligheter av fem möjliga.

566 dagar efter disuptation

När jag i maj två veckor i rad höll föredrag om min fyrahundratio dagar gamla (eller mycket äldre eftersom sista punkten skrevs flera månader tidigare) avhandling tänkte jag att det var sista gången. Det var det tydligen inte. Fick nyss ett mejl som undrade om jag vill hålla ett föredrag om den i oktober.

Blogginlägget som skulle handla om en premiär för mycket, men istället blev en uppräkning på krogar

För en vecka sedan, förra söndagen satt jag hemma. Precis som jag gjort på lördag. Precis som jag bestämt mig för att göra. Men det blev fel. Fick en såndär löjlig ångest som gick så långt att det inte hjälpte fast jag sa till mig själv att den var helt ologisk, som gick så långt så att jag inte klarade av att höra av mig till någon och säga att nu jäklar måste jag ut från den här lägenheten, se lite människor, vara social. Så kom måndag. Genast bättre. Så kom tisdag, ännu bättre. Skrivträff på Portti.

Och på onsdag en premiär, åkte till Pargas för poesicafé. Satt i publiken och hörde någon annan uppträda med tre av mina dikter. Blev himla, himla berörd. Väldigt maffig känsla.

På torsdag en premiär, eller sommarpremiär. Precis som förra sommaren började jag den med att gå till Varvstorget, sitta på stenplattor utomhus i en timme och titta på nationalbaletten. Konstaterade att min smak inte alls ändrat sen ifjol. Tittade på modern dans men tittade mer på telefon eller publiken vid klassisk balett. Fortsatte med traditionell visit till RantaKerttu, kom på att det var säsongspremiär av Ydintalvipuutarha som brukar höra till mina sommartorsdagskvällar. Och där hände premiären som jag kunde vara utan, tappade bort telefon. Upptäckte det först några timmar senare, men visste då inte när jag förlorat den. Tog det förvånansvärt lugnt. Tänkte mest att det ordnar sig alltid. Vilket det gjorde! För nästa dagen ringde jag från jobbet till RantaKerttu, eftersom jag redan kvällen innan kollat på Ydis. På fredag var jag så trött att jag inte gick ut. Chocken. På lördag var jag istället så pigg att jag var både till Bar Kuka, Koulu och grillkiosken. Var ljust ute när jag kom hem och sov följande dag till ett.

Och den här söndagen, ingen ångest, sett inte en levande människa, inte pratat med nån. Hemligheten är tydligen att vara social minst varannan dag. Det ordnar sig alltid.

Giv mig styrka

De senaste dagarna har jag prickat in platser som nämns i mitt forskningsmaterial. Nu vet jag var Tilhenkenttä och Wäinö Aaltosen koulu finns. Skolan finns inte alls nära museet kan jag meddela.

Idag: upptäckte att jag bara får lägga till 150 platser, behöver lägga till sammanlagt 485. Betala $39 per månad är nu frågan, eller använda massa tid till att hitta ett annat ställe och göra allt på nytt (förutsatt att ett sådant ställe finns).

Den stora besvikelsen

Det tog ungefär 20 dagar att se 48 avsnitt av Game of Thrones. Enorm besvikelse när jag insett att jag sett allt som fanns och nu blev tvungen att vänta. Har långt ifrån sett ett avsnitt per dag, så vågar inte gissa på hur många avsnitt jag sett vissa dagar. Ett och annat.

Och annat som irriterande nog hänt idag: vissa människor fattar inte efter ett ett nej, ett vi-ska-inte-heller-vara-kompisar och en tystnad. Men nångång ska väl det också gå om.

Speedy Gonzales

Jag vågar inte ens gissa på hur mycket tid jag använde idag till att försöka hitta statistik över hur många femton och sextonåriga flickor som bor i olika stadsdelar i Åbo.

Jag hittade det nästan i årsberättelser, men inte riktigt. Jag hittade det nästan på nätsidor men inte riktigt.

Sedan mejlade jag staden, och efter 13 minuter mejlade de att de skickat frågan vidare till stadens aktuarie, ytterligare 32 minuter senare fick jag svaret från akturien.

vissa människor

1. förstår inte när de ska ge upp, gäller exempelvis folk man sagt att man inte vill träffa efter en första träff, i något skede inser man att inget man säger hjälper till förståelse. Och om någon då säger att den kan ändra sig, ja då får man ännu mer bekräftelse på att man inte vill.
2. blir man väldigt ilsken på, gäller exempelvis folk som sitter i regeringen som ministrar.

Det var väl ungefär dagens lista, som också kunde ha varit gårdagens, men igår ingick dessutom bra typer som grannar man gick till informationstillfälle om inkommande rörremppa, och vänner man spelade bordsfotboll med, samt åt och drack med.

Dagens beslut

Halv sju på kvällen: ska jag försöka hållas vaken, eller ta en tupplur?

Halv åtta: ligger i sängen beredd att sova för natten, ljudlös telefon, kvällsmatat katterna och mörkläggningsgardiner.

Sen senaste blogginlägg: en lång pedagogisk utvecklingsdag, poetry slam i Kuopio på tom mage, ensam och rekordnervös, en evinnerligt lång hemresa, en läkande tatuering på underarmen, för många textmeddelanden som inte charmat mig det minsta, mensvärk, researrangemangsmissförstånd, kulturvetar-kvalitativa-metoder-jag som försöker göra tabeller över mitt forskningsprojekt, skita i #blogg100. 

Naturen i Savolax

Antal timmar jag varit på resande fot: 5

Antal timmar jag ska resa totalt: 7

Känns som: ingenting

Kan hända att jag är ganska trött ikväll. Hittills har jag pratat snabbt och nonstop från sju i morse till åtta, stannade till och med en stund i bilen när jag var vid busstationen för att vi inte på långt när hunnit avhandla allt. Min brorsa alltså, helt otrolig typ.*

Redan efter att jag åkt buss en halvtimme drack jag min medhavda kaffe och åt en smörgås. Sedan: whatsappat och facebookat till ett hel hop människor, övat och skrivit om dikter, spelat knappt alls candy crush, lyssnat klart på Kometen kommer, sett en massa raka vägsträckor, sett Mikkeli och Heinola, gått på bussvessa, varit löjligt glad över att jag får sitta i bussens andra våning och längst fram fast jag inte steg först på bussen, fått dåligt samvete för att nån annan kanske vill sitta här, tittat på en spricka i framrutan, blivit rädd för att krocka (av ingen direkt anledning), konstaterat att någon på bussen luktar gårdagens sprit, tittat på skog och kalhygge, känt lite av i baken att jag ramlade med longboarden första gången igår.

Plan de närmsta två timmarna: äta en banan och körsbärstomater, öva lite till, titta på utsikten.

* här kommer en länk till en hujsig grej min brorsa gjort. Men det är inte bara därför han är bra typ. Länken kommer när jag anlänt och bloggar på annat än en telefon.

Grönsaksbiffar, ris och ärtsås + tandorinånting som inte var särskilt indiskt

I år skulle jag varken ha ett nyårslöfte eller mål, så på nyårsdagen ändrade jag mig så klart och skrev upp ungefär fjorton. Idag kan jag stryka ett av dem, gå på dejt med någon jag inte känner. Det var helt okej. 

Jotain toista

Om man ska göra en grej ska man se den här. Det bästa jag sett.

Att avverka en gata

Började dagen med att föra min cykel till reparatören på Tavastgatan. Hann avhandla vädret, cykelns reparationsbehov, terminologi på svenska, hans närhet till pensionsåldern, hans cykelfärder i Stockholm, min erfarenhet av Uppsala, innan jag lyckades avsluta med "ses när jag hämtar cykeln". Gick några meter, sedan in till tatueraren, betalade reservationsavgiften, visade min bild och han sa ungefär fem ord. Nu sitter  jag på mycket sen lunch på sushistället på samma gata. Förutom att den intas ett sent klockslag, fick jag också vänta 45 minuter eftersom jag råkat komma precis efter flera grupper/par. Så snart jag är klar ska jag igen några meter för öl, skrivande och social samvaro.